Har idag fått mammas och pappas gamla lexikon. Det är egentligen min morfars gamla, han dog 1976, och de 32 banden är ifrån 1950-talet. Det är Svensk Uppslagsbok och de är så fina!!! De har varit i mina föräldrars ägo sedan min mormors bortgång 1982 och jag har alltid tyckt om dem, de var ju i och för sig inaktuella redan på 1980-talet när jag gick i skolan och jag hade därför ingen större användning av dem. Ändå tycker jag om dem, nu för att det är himla mycket lustigheter som står i dem, men också för att de är så vackra på ryggarna. De bildar ett mönster.

Detta lexikon har ikväll lett till några timmars umgänge med mina böcker. Jag var tvungen att plocka om i bokhyllan för att få plats med lexikonet. Det är alltid trevligt att umgås med sina böcker men idag var det extra trevligt eftersom jag passade på att ställa alla skönlitterära böcker i bokstavsordning, nu är det ordning i min bokvärld.

Vi har vår son placerad på ett föräldrakooperativt dagis, Båtsman, här i Eskilstuna. Eftersom det finns fler än jag på detta dagis som tycker om att läsa har jag startat en liten boklåda där. Tanken med den är att man lägger dit några böcker till att börja med, alla som vill vara med bidrar med en eller flera böcker, sedan ska man kunna ta en bok därifrån och lägga dit en annan. Vill man sedan behålla den bok man hittat i lådan är det helt okej bara man ser till att lådan inte töms. Lådan är alldeles nystartad, jag började med att lägga dit fyra böcker, men den är redan igång med byten och nya böcker. Kanske ett förslag till någon annan lästokig som läser denna blogg. Jag tror att lådan resulterar i att man läser sådant som man annars inte skulle läsa. Jag ser med spänning fram emot att läsa böcker ur boklådan under hösten och vintern.

Min man, Y, är väldigt intresserad av biografier och självbiografier och detta ledde till att jag stod med honom  på bibloteket vid hyllorna, Lz, med just sådana böcker. Jag hittade då Jag gifte mig med en bigamist av Mary Turner Thomson, läste baksidestexten, bläddrade lite i den och bestämde mig för att läsa den. Det har jag nu gjort och jag har fått en bild av hur en vettig ensamstående mamma i trettioårs åldern blir hjärntvättad och manipulerad av en man som hon träffar via en internetannons. I sex år lever hon med denna man som under tiden har ytterligare en fru, minst två älskarinnor samt ett antal föredettingar varav fler av dem är mammor till hans barn. Det är författarens egen historia och jag förundras över hennes sätt att sakligt berätta om hur det var att leva med denna man som hon till slut förstår har fört henne bakom ljuset totalt är sociopat. De får två barn tillsammans, de gifter sig och han sol och vårar henne totalt. Han säger att han är hemlig CIA-agent och det är det som gör att han under långa perioder inte kan vara hemma hos henne och barnen. I själva verket är han då hos sin andra fru, vilken han har fem barn med, eller med någon annan kvinna. När allt nystas upp kommer det fram att han tre barn som nästan är lika gamla, ett med vardera fru samt ett med barnflickan till barnen han har med den andra frun.

Boken är jätteintressant.Jag har svårt att förstå att man kan bli så lurad som författaren blev, men kärleken är ju blind och mannen var otroligt duktig på det han gjorde. Men jag skulle ha dragit i handbromsen om han först inte dyker upp till förlossningen och sedan inte till bröllopet. En helt klart läsvärd bok som är lättläst trots att det är en sann historia. Mary Turner Thomson imponerar på mig med sin otroliga styrka.

Efter Kvinna i grönt fick jag ett behov att läsa mer av författaren Arnaldur Indriðason. Sagt och gjort hängde jag på bibliotekets lås i onsdags och fick tag i hans fjärde deckare på svenska, åh så trist den var om jag jämför med Kvinna i grönt. Mannen i sjön heter boken jag läst nu, egentligen vill jag läsa författarens böcker i kronoligisk ordning, men man får ju inte alltid som man vill, och den är som sagt nummer fyra på svenska. Boken återknyter till Östtyskland under början av 1950-talet då yttrandefriheten och STASI härskade landet. Det är ett antal isländska unga studenter som är i den östtyska staden Leipzig och studerar på stipendium från kommunistpartiet. Historiens vingslag gör sig tydligt påminda, förtrycket, hemliga motståndsrörelser och ungdomar som får influenser från väst och inte vill något annat än att störta kommunismen. En vacker romans som slås sönder och samman när STASI för bort kvinnan i förhållandet och den unga isländska mannen ägnar hela sitt liv att försöka finna sanningen om vad som egentiligen hände. Kriminalaren Erlendur arbetar metodiskt och mot strömmen för att finna sanningen bakom det skelett som hittas i en sjö utanför Reykavik och som han snart finner har en koppling till öststaterna på något vis. Mannen i sjön är en läsvärd bok men efter Kvinna i grönt är den ingenting. Jag har ställt mig på kö på biblioteket för boken som är nummer tre i Arnaldur Indriðason serie om Erlendur Sveinson och hans medarbetare, Änglarösten, och jag hoppas att den leverarar mer (likt Kvinna i grönt) än vad Mannen i sjön gör. Alla Indriðasons böcker går tillbaka i tiden författaren gör det på ett bra sätt. I alla gamla historier, hittills, finns det en vacker kärlekshistoria som gått i kras på ett eller annat sätt. Sällan frivilligt av de inblandade. Det är vackert beskrivna romanser och det tilltalar mig.

Jag har aldrig tidigare gråtit när jag läst en deckare, men det har jag gjort nu. Jag har på två dagar avslutat Arnaldur Indriðason Kvinna i grönt, jag har helt enkelt inte kunnat slita mig. Jag avslutade ju den första av Indriðasons böcker, Glasbruket, i förrgår och började på Kvinna i grönt igår för jag ville se vad den hade att ge. Denna bok har alltså fått mig att gråta men även att förfasas, nästa bli rädd och imponeras över författarens oerhörda sätt att berätta. Han skriver så att det blir verklighet, det har smärtat i mig att läsa vissa stycken. Jag är djupt imponerad av dennna författare, det kan inte poängteras nog. Jag rekommenderar alla som vill ha en stark läsupplevelse att läsa denna, jag sa även om Glasbruket att den var läsvärd, det är den, men denna är ännu bättre. Till handlingen. Historian tar sin början med att en människas skelett hittas vid ett område som håller på att byggas strax utanför Reykavik. Boken tar sedan steg bakåt i historien till tiden kring andra världskriget, det är därifrån skelttet härör. Det är också i avsnitten från 1940-talet som det hemska är, det jag tycker är hemskt. En hustrumisshandlare som är så sadistisk, både fysiskt och psykiskt, beskrivs så att jag nästan tror att jag står där och ser vad som händer. Polisen Erlendur och hans kollegor vid Reykaviks kriminalpolis får ett digert arbete att finna ut identiteten på skelettet och att finna vem som en gång i tiden bragt personen om livet. Samtidigt svävar Erlendurs dotter Eva Lind mellan liv och död på en intensivvårdsavdelning och Erlendur har svårt att fokusera på fallet. Läs denna bok, läs och förfasas, läs och imponeras.

Jag har just bekantat mig med en ny deckarförfattare, det är den isländska författaren Arnaldur Indriðason. Han är, som många andra författare, journalist i grunden. Jag har läst den första av hans deckare som publicerats på svenska och det är Glasbruket. Glasbruket utsågs 2002 till Nordens bästa kriminalroman vilket jag förstår. Det är en tät handling i boken, den väver ihop intrigen väl och låter inte läsaren förstå allt för mycket, bara lite lagom så där. "Deckarhjälten" är en man, Erlendur, i femtioårs åldern, sliten, lite skabbig, frånskild och otroligt skarp. Han har mycket erfarenhet och det lyser igenom alla negativa påståenden om honom. Boken utspelar sig under några dagar hösten 2002 i Reykavik men väver samtidigt in Island på 1960-talet. Jag tycker om handlingen i boken och det känns annorlunda att läsa en deckare som inte är svensk, engelsk eller möjligen amerikansk. Det känns som en frisk fläkt in i deckarvärlden, i min deckarvärld iallafall. Jag förundras och gläds över de isländska namnen, såväl på personer som på städer. I vilket annat land kan man till exempel heta Kólbrun? " Dessutom figurerar en sedan länge pensionerad polis vid namn Marion Briem. Namnet gäckade mig, jag försökte söka efter ett "han " eller ett "hon" någonstans i texten för att få reda på om det var namnet på en man eller en kvinna men jag hittade ingen ledtråd. Några sidor senare står följande:

-Vänta nu Marion? Marion? Vad är det för nåt - Marion? Vad är det för ett namn egentligen? Är det en man eller en kvinna?

---

-Det undrar jag själv emellanåt, svarade Erlendur och tog upp sin mobiltelefon.

(Sid. 162)

Sådant gillar jag! Allt behöver man inte veta.

En bra deckare som passar bra en murrig höstmånad i Sverige. Läste ut Glasbruket igårkväll och började på Indriðasons nästa bok med samma poliser, Kvinna i grönt, redan i morse.

   Det ska jag anamma!

DN Boklördag 20091016

Här ovan är en bild på de böcker jag köpte för presentkortet jag fick av mina trevliga gäster för ett par veckor sedan. Som ni ser blev det blandad kompott: Sirila gentlemän sökes (har jag redan hunnit läst och bloggat om), på tur står Glasbruket som jag är väldigt nyfiken på. Barak Obamas Min far hade en dröm har jag varit sugen på i över ett år sedan en av mina SFI-elever satt och läste den på engelska på en rast. Den hemliga kocken är ett måste att läsa, tycker jag. Sedan Läckbergs Sjöjungfrun som jag gärna vill läsa och som alltid är kö på, på biblioteket. Där har ni min lyxböcker! Två deckare, en roman, en biografi och en faktabok, en salig blandning som gör mig salig.

Igårkväll avslutade jag Darin Brunk Holmqvists bok Sirila gentlemän sökes och det var länge sedan jag skrattat så mycket när jag läst en bok. Boken handlar om de två damerna Alma och Margit, 79 respektive 81 år gamla (men unga) som bor grannar i Tomelilla. De har känt varandra i över trettio år, Margit är änka och Alma är gammal ungmö. Det är inga små rädda tanter som sitter hemma och låter tiden gå, men de känner att de skulle vilja träffa varsin trevlig man att bli vän med. Sagt och gjort så sätter de ut en kontaktannons i tidningen och väntar sedan ivrigt på svar och svar får de! I boken figurerar också ett kommunalråd som inte har riktigt rent mjöl i påsen, en föreståndare för ett ålderdomshem samt lite andra roliga figurer som hjälper till att föra handlingen framåt.

Detta är absolut ingen djupare litterär upplevelse men den är lättsam, rolig och annorlunda. Jag läste ut den på två kvällar så den är väldigt lättläst, läs den och låt dig få skratta lite i höstmörkret!

Detta är Carsten Jensens andra roman med karaktärer från ön Ærø i Danmark, den första var Vi de druknade. Sista resan handlar om konstnären Carl Rasmussen som som levde i staden Marstal på Ærø och skildrade sin omgivning i ett otal målningar. Han målade också på andra ställen, Grönland var stället där han fann sin stora inspiration till sina tavlor som ung målare. Sista resan handlar om Rasmussens andra resa till Grönland, han är då i femtio års åldern och söker sig tillbaka till Grönland för att få tillbaka sin ungdoms inspiration. Man får i boken följa hela hans liv, från pojkåren på Ærø till åren i Köpenhamn, där han utbildade sig, och tillbaka till Ærø där han bosätter sig med sin familj. Han blir en känd och aktad man i Marstal, han gör den nya altartavlan till kyrkan, han blir inbjuden av många av sjömännen som vill visa sina souvernier från sina resor runt om världen och han målar hela sin bygd. Precis som titeln, Sista resan, antyder blir Rasmussens andra resa till Grönland hans sista i livet. Flera av karaktärerna från Vi de druknade återkommer i Sista resan, vilket gör mig varm då den boken ligger mig varmt om hjärtat. Boken är en målande skildring om en konstnärs mödor och glädje i livet. Carsten Jensen har ett otroligt målande språk som jag förtrollas av. Jag vill här ge två stycken ur boken som är så vackra att de måste få vara med:

  

Jag har just avslutat Karin Fossums senaste deckare med Skarre och Sejer som gåtlösare. Boken är Den onda viljan som jag har lyssnat på medan jag varit ute och sprungit, cyklat eller gjort något annat som gör att jag inte kan läsa en vanlig bok. Den onda viljan handlar om de tre vännerna Filip, Jon och Axel. De har hållit ihop sedan de var små och det är Axel som är den dominanta och bestämmande i trion. Filip gör lite försök att sätta sig upp mot Axel, utan resultat, medan Jon är den som protesterar i tysthet. Boken börjar med att de tre vännerna är i en isolerad stuga över helgen och en av dem ramlar/hoppar ur en båt mitt ute på sjön och de andra två försöker inte ens rädda honom. Polisen finner det hela märkligt och nystar bakåt i de tre vännernas bakgrund och upptäcker då en annan mystisk sak de varit med om och som aldrig fått någon förklaring.

En  helt okej deckare, jag tycker att Fossum ibland är lite omständig i sitt beskrivande, det skulle kunna kortas av. Denna bok är uppbyggd på ett annorlunda sätt då man får följa både deckarna och de misstänkta ända från början, man vet vilka som är de skyldiga men inte till vad förrän en bra bit in i handlingen.

Jag fyllde nio när jag fick mitt exemplar av Ronja Rövardotter, jag fick den av min äldsta syster och hennes man. Året var 1982 och Ronja Rövardotter var den boken alla, nästan, i min ålder ville ha. Jag minns att jag tyckte den var lite läskig, men åh så bra! Efter några år åkte den upp på vinden hos mamma och pappa men för några år sedan sa mamma att jag var tvungen att ta hem mina saker som fortfarande fanns på vinden. Så då kom den hem, Ronja Rövardotter, och har stått i Sagas bokhylla i flera år. Igår tog jag fram den för Y och jag hade beslutat att det var boken att läsa för barnen dessa mörka höstkvällar. Sagt och gjort så började vi med första kapitlet igår. Det var Y som läste och jag och barnen lyssnade, vi tänkte göra det till en mysig stund innan barnen ska gå och lägga sig att Y eller jag läser och de andra tre lyssnar. Det var mysigt! Fortsättning följer ikväll, dock utan Y som är borta. Det är inte utan viss glädje jag läser denna bok nu, min gamla läsupplevelse!

Vi hängde på låset till biblioteket imorse, Yonas och jag. Det var vi, en bunt studenter och några av herrarna som alltid sitter och läser tidning i läsesalen.  Fast vi var ganska många som ramlade in samtidigt så var det så där tyst som det bara kan vara på ett bibliotek. Tyst och orört såsom böckerna stod och väntade på att vi skulle komma in och ta i dem, vända på dem för att läsa baksidestexten och sedan kanske välja just den. Jag log, tyst, av förtjusning när jag såg att Carsten Jensens senaste roman Sista resan fanns inne på snabblånhyllan. Den står inte med på listan över böcker jag vill läsa, men detta enbart för jag glömt att skriva dit den. Jag tog den direkt. Sedan tog jag även Roslund & Hellströms Odjuret, den står med på listan, och stoppade ned i min lilla tygkasse. Yonas styrde stegen mot biografihyllan och hittade något där, samt till djur -och naturhyllorna. Där brukar jag inte dröja mig kvar särskilt länge men idag letade jag upp tre böcker med vackra bilder av djur till Albin så även han är nöjd över föräldrarnas biblioteksbesök. Jag försökte få tag i Horace Engdahls Ärret efter drömmen, utlånad igår, samt Kerstin Ekmans Mordets praktik, den var det 17 i kö på så jag avvaktar ett tag, det finns ju så himla mycket annat jag vill läsa.

Jag hade ett helt gäng fantastiskt trevliga dagismammor här på lite partaj i lördags. De hade dessutom den goda smaken att ge mig ett presentkort på 240:- på Eskilstunas bästa bokaffär, Kulturbutiken. Tänk att en liten pappersbit kan göra en så glad! På den ovannämnda eminenta butiken tar de endast 40:- kronor för en pocketbok vilket kommer att resultera i att jag kan gå in och välja och vraka sex hela böcker och detta enbart för att jag bjuder hem en massa trevlig människor, är det inte otroligt!!!