Bild från förlaget

För någon månad sedan, eller två, läste jag ut Klubben av Matilda Gustavsson. Den har undertiteln En undersökning och det är precis vad den är. Matilda Gustavsson vann stora journalistpriset för sitt reportage, publicerat i Dagens Nyheter, om den så kallade Kulturprofilen. Namnet på Kulturprofilen läckte snart ut i media och plötsligt var Katarina Frostenssons makes namn på allas läppar, Jean-Claude Arnault. Han som ständigt varit bakgrunden av den Svenska Akademien, där Frostensson var en av de aderton, och ett stort namn i Sveriges kulturvärld. Arnault hade tillsammans med sin hustru skapat Forum, en kulturell scen i en källare i Vasastan, Klubben även kallad. Där fick kultureliten i Sverige inom alla konstformer ta plats och i centrum stod Arnault själv. Gustavsson har intervjuat ett flertal kvinnor som vittnar om de sexuella övergrepp de blivit utsatta för av Arnault. De historier kvinnorna vittnar om, och som vissa sedemera drar tillbaka av rädsla vad som ska hända med dem, är fasansfulla. De vittnar om att de blivit drogade och våldtagna av Arnault, att han var steril så han inte behövde använda skydd, den manipulativa sidan hos honom när de valt att inte träffa honom igen och lögnerna, lögnerna, lögnerna.  Vem han egentligen var och var han kom ifrån är ständigt skiftande i hans berättelser om sig sjäv för kvinnorna. Gustavsson hittar hans rätta bakgrund i Frankrike, där han är ett intet. Ingen vet vem han är förutom det som spreds över världen i samband med att han åtalades för vissa av de övergrepp han begått. 

Gustavsson skriver också om konstnärer som blivit utnyttjade av paret Frostensson/Arnault, konstverk som försvunnit från Forum när de ska hämtas efter en avslutad utställning och om outbetalda gage som de blivit lovade. 

Jag läste Klubben i omgångar. Jag orkade inte läsa om det som kvinnorna utsatts för och som Frostensson tycks ha varit medveten om men blundat. Jag lider med Sara Danius som Ständig sekreterar för Svenska Akademien och allt hon fick utstå under tiden när allt om Arnault rullades upp. Det stödet hon fick av flera av det aderton men också de hård ord hon fick utstå från bland annat Horace Engdahl. 

Som läsare får man också läsa om författarens oro och känslor kring det hon upptäcker, får höra och hennes ångest innan reportaget släpps. Mycket intressant och vilken kvinna!

Jag vet att jag varit sen att läsa Klubben, men jag säger bara: Läs den.

Jag har läst alla Keplers böcker om Joona Linna och hans kollega Saga Bauer och bok två att ta tag i ur högen var Lazarus. Och jag kommer aldrig mer att läsa någon bok i samma serie. Anledningen är att det är för brutalt för mig, det finns ingen anledning att så ingående beskriva hur någon slås ihjäl. Jag läste dock färdigt boken men med ett skeptiskt öga. Till exempel så känns det som att ärkeskurken har återuppstått från det döda för att de ska kunna mjölka ut lite till ur kassakon Joona Linna och hans kollegor. 

Iallafall handlar Lazarus om jakten på Linnas ärkefiende Jurek Walter, som Saga Bauer sköt ihjäl i förra boken, eller iallafall tror man som läsare det precis som Saga själv. Så är dock inte fallet, han lever i allra högsta grad och har rekryterat en kompanjon kallad Bävern. Bävern är otroligt våldsam och lyder minsta vink från Jurek. Joona får ta sig till ett skyddat ställe tillsammans med sin dotter, som nu studerar i Paris, för att gömma sig för Jurek och Bävern. Under tiden fortsätter hans kollegor i Stockholm att leta efter Jurek och finner vissa ledtrådar men hittar inte den verkliga lösningen. 

Ja, det är spännande då och då. Ja, jag läste färdigt för att få veta vad som händer. Ja, det är en välskriven bok om man ser till språket. Men trots allt detta kan jag inte rekommendera boken för jag förstår inte det överdrivna våldet som skrivs om i parti och minut. 

Semester är lika med läsa böcker som ligger på hög. Först ut blev Kallbrand av Cilla & Rolf Börjlind som stått i bokhyllan länge och jag vet inte riktigt varför jag inte tagit tag i och läst den. Jag gillar ju Stilton, Minken, Oliva, Mette och alla de andra och jag gillar paret Börjlinds språk. 

En tidig morgon sprängs en familj i luften i en villaförort till Stockholm. Man arbetar utifrån att frun i familjen är åklagare och att de är ett hatbrott mot henne som drabbar hela familjen. Mette blir ledande utredare med bland andra Olivia i sitt team. Det är Mettes sista fall innan pensionen och hon känner att hon jobbar mot klockan, hon vill inte gå i pension och åka på trädgårdsresor med maken Mårten. De finner snart en skyldig person till dådet och denne döms men varken Oliva eller Mette känner sig säkra på att den dömde inet är den skyldige. De fortsätter nysta i fallet och detta leder till att de hittar pedofili och män som i sina höga positioner gör vad som helst för att komma undan. 

Samtidigt är Tom Stilton på retreat i Thailand tillsammans med sin Luna. Han blir där kontaktad av en svensk kvinna som ber honom leta reda på en man som hon har en bild på men inte vet vem det är. Hon talar inte om varför hon vill ha fram hans identitet men lovar Tom en stor summa pengar om han hittar mannen. 

Det är en mycket bra deckare att läsa utan större tankeverksamhet. Jag ska läsa senaste boken om gänget kring Mette och Stilton som kom ut häromdagen, Fruset guld, hoppas att den är lika bra!

                                             Bild från förlaget

Jag har läst många av Peter May´s deckare och såg fram emot att läsa Runaway. Men den tog sig som inte till en början och jag har lagt ifrån mig den två gånger men sedan tagit vid där jag slutade läsa och inte varit säker på om jag ska läsa klart eller ej. Vilken tur att jag läste klart den! Och när jag hade ungefär 50 sidor kvar slog det mig att det inte var en deckare av May jag höll på att läsa utan en roman, en spänningsroman. Skrattade gott när jag kom på det efter att nästan vara klar med boken. 

Fem killar från Glasgow bestämmer sig våren 1965 att rymma hemifrån, en har hoppat av skolan, en har blivit relegerad, en hatar att familjen är Jehovasvittnen och tvingar honom knacka dörr vareviga helg, en får stryk hemma varenda dag och den fjärde är mycket hårt hållen hemma. Det de har gemensamt är att de spelar i samma band och de har en stor dröm om att slå igenom som musiker. De får tag i en van som de packar full med sina instrument och så beger de sig söderut mot London. På vägen råkar de ut för det ena missödet efter det andra och värst är det när de ska rädda en av grabbarnas kusin från den man hon rymt hemifrån med och nu lever instängd hos i Leeds. De får med sig henne, Rachel, efter mycket besvär och färden fortsätter mot London. Men när de väl kommer fram vet de inte vad de ska ta sig till. De får dock kontakt med Dr. Robert som har vida kontakter inom kändisvärlden och genom honom hittar de husrum och försörjning, inte alls så som de tänkt sig men ändå en försörjning.

50 år senare, 2015, får man följa tre av de fem grabbarna tillsammans med den enes barnbarn när de gör samma tripp en gång till, från Glasgow till London via Leeds. En av dem är döende och ska promt tillbaka till London för att lösa en gåta de lämnade efter sig när de 1965 lämnade London hals över huvud för att ta sig tillbaka till Glasgow. 

Det är en roman om stark vänskap, drömmar, olika bakgrund och framtid. Samtidigt är det en historia som jag som läsare vill ska gå framåt och jag vill veta vad som händer. Att slutet är oväntat är grädden på moset och när jag slog igen Runaway hade jag tårar i ögonen. 

Jag vet inte om den finns på svenska men läs den på engelska om du kan annars kommer den nog på svenska när som helst, May´s böcker översätts flitigt till svenska. 

                                      Bild från författarens hemsida

Mamma, född 1940, gillar Ulf Lundells Öppna landskap och det var där jag fick min första Ulf Lundell-upplevelse. Och kanske är det mamma som gjorde att jag blev nyfiken på Ulf Lundell, eller kanske är det mina bröder födda 1962 och 1964 som gjorde det. Iallafall var jag ett något lunda inbitet Lundell-fan när jag som 23-åring landade i Kiruna. Där grannen till det vandrarhem jag bodde på under ett läsår, normalt var det ett vanligt vandrarhem, inte ett korridorboende för oss på Malmfältens folkhögskola, spelade Lundell så att det ekade i den vita vinternatten. Vi på Yellow House, för det var så det hette vandrarhemmet som var förvandlat till studentboende om vintern, badade bastu och slängde oss nakna i snön samtidigt som grannen poppade Ulf Lundell så att vi blev alldeles nostalgiska mitt i den kalla snön. Sen gick bastun sönder och vi hittade på annat de långa vinternätterna medan grannen fortsatte spela hela sin samlingsbox av Ulf Lundell-skivor i sin CD-växlare. 

Så plötsligt i lördags kommer en Ulf Lundell-text som sommardikt, precis som Harry Martinssons Juninatten några dagar innan, i DN Kultur, eller B-delen som jag envisas med att kalla den. Det är Rom i regnet och jag läser den vackra texten av Per Svensson kring låten/dikten till matlådan i måndags lunch, hemarbete betyder lunch i solen på altanen, med de utvalda, delar av DN jag sparat, eller inte hunnit, under helgen. Jag stannar upp med ätandet och letar på låten på Spotify och just när de första ackorden klingar från högtalaren kommer min man hem och säger: "Är det lunchmusik?" och stryker mig över kinden. Och där och då är Rom i regnet det jag helst av allt vill lyssna på och Kulturtanten trumfar Cancertanten och jag mår så vansinnigt bra. För när en ungdomsidol har sin vackra text i den tidning jag tycker bäst om och jag kan lyssna på den i solen med den jag älskar allra mest då är livet vansinnigt vackert. 

Och ikväll tror jag att ni kan gissa vad jag lyssnar på medan detta inlägg skrivs.

Jag är nitton år när jag 1992 köper Svensk dikt -från trollformler till Lars Norén. Poesin har fått en plats i min själ och jag vill bredda mig och inte enbart läsa Boye och Gullberg. Jag tror att det var då jag hittade Harry Martinson, hans fru Moa hade jag förstås redan läst flera romaner av. Kanske hade jag hittat Harry innan men jag minns inte längre. Den dikt av Harry jag fastnade för tidigt var På Kongo och strofen nu skalar jag potatis i det inre av Kongo. Vansinnigt exotiskt och vackert! Det är kocken som är i sin kabyss och skalar just potatis när fartyget Havssmedjan glider genom tunnlar och grönt uppåt Kongofloden. Jag är nitton år och äventyrslysten, jag har varit på den afrikanska kontinenten samma år, bara någon månad innan, och besökt Kenya och Etiopien och känner Afrika i mig och jag vill ha mer av resor och äventyr. Äventyr kom i livet och de pågår än.

I Dagens Nyheters Kultur, B-delen som jag fortfarande kallar den trots att det är många år sedan DN bytte bort ABC-benämningen på sina olika delar, har de just nu Sommardiktsfinalister och igår var det Harry Martinsons vackra Juninatten som presenterades: 

Nu går solen knappast ner, 

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor 

som långt innan de ha mörknat

spegla morgonsolens lågor.

Juninatt blir aldrig av, 

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav. 

Jag läser dikten för min man på kvällen och stunden är förtrollad. Vi är inne i juli men juninätterna har en magi som sitter i länge, länge ända in i juli som bjuder på liknande ntter. Liknande men inte med samma vackra nyhet som juni bjuder på. 

Någon gång ska jag skriva om hur mycket låten När solen färgar juninatten betyder för mig. En låt av Sven Ingvars som Tomas Andersson Wij gjort den mest fantastiska verisionen på. 

Mary Lennox är 10 år när båda hennes föräldrar dör i kolera i Indien. Mary skickas hem för att bo hos sin morbror på ett stort gods i Yorkshire. Mary som är uppfostrad av tjänstefolk i indien och enbart sett sin mmama på håll då och då är van att få precis som hon vill och får hon inte det uppför hon sig därefter. Hon har i princip enbart varit inomhus och när hon kommer till England, där hon aldrig tidigare varit trots att hon är brittisk medborgare, är hon mager, blev och hålögd. Hon blir strängt tillsagd av sin morbrors hushållerska att enbart hålla sig i de rum hon blir tilldelad och inte röra sig fritt i det stora huset. Det hon däremot får göra är att vistas i den stora trädgården. Det är Mary inte alls intresserad av till att börja med men vartefter tiden går trivs hon bättre och bättre utomhus. I trädgården träffar hon Ben Weatherstaff som är trädgårdsarbetare, tvär mot Mary men han tinar upp mer och mer mest genom en rödhake som häckar i trädgården. Den hon pratar mest med är Martha som är husjungfru och som berättar om sin bror Dicken och hans magiska sätt att få vilda djur som tama och allt han rör vid i en trädgård att växa som aldrig förr. 

Ibland om kvällarna hör hon någon som gråter och skriker och när hon frågar Martha vem det är som skriker säger Martha att det är vinden som viner genom det stora huset. Detta är Mary dock mycket skeptiskt till och en kväll beger hon sig ut på upptäcksfärd i det stora huset och i ett av rummen hittar hon en gråtande pojke. Pojken visar sig vara hennes jämngamla kusin, Colin, som sedan han föddes i princip inte lämnat sitt rum. Han tror att han kommer att dö som barn och har svår ångest över det. Mary och Colin finner varandra och en vänskap växer fram. Mary berättar om den hemliga trädgård som hon hittat och som hon och Dicken arbetar i, i hemlighet. Colin blir mer och mer intresserad av det Mary berättar och plötsligt en dag så vill han komma med Mary ut i trädgården. 

Frances Hodgson-Burnetts Den hemliga trädgården räknas som en klassikerna i brittisk litteratur. Den klasssas som ungdomsbok men har lästs i alla generationer och kan definitivt läsas även om man är vuxen, för det är nog dit jag får räkna mig. En vacker skildring kring vänskap, oro, kärlek till frånvarande föräldrar och vad gemenskap kan göra för frusna själar. 

För några år sedan började jag lägga upp Ställen att läsa på mitt Instagramkonto med samma namn som bloggen. Och jösses vad många olika ställen jag läst på, och läser på. Det kom till mig idag när jag satt utanför ett röntgenrum och väntade på min 16-åriga son som var på aktutröntgen. Där satt jag med en bok och väntade och läste på ytterligare ett ställe. 

Mer trivsamma ställen har jag förstäs läst på både hemma och på vift. Ett av de stora favoritställena är i sängen om morgonen med en kopp te. Det kommer bli många, många fler gånger jag ligger i sängen och läser.