Bild från förlaget

Sista boken ut på Nordic Noir-kursen var Kati Hiekkapeltos Kolibri. Boken är den första i en serie av den finländska författaren. Boken är också min första av författaren och jag måste säga att jag uppskattar den väldigt mycket. Översättaren har fått det finska språket att finnas med trots att jag läser på svenska. Dessutom är huvudpersonen Anna Fektete från forna Jugoslavien och jag känner igen henne genom flera av de kollegor och vänner jag har som har samma ursprung.

Men nu är det dags att skriva om vad boken handlar om! En ung kvinna skjuts till döds med ett hagelgevär när hon är ute och springer i ett mycket välanvänt elljusspår i en mindre ort i Finland. Anna Fekete är ny på jobbet som kriminalare men har ett mycket gott rykte från sin tid som radiobils-polis i storstaden. Hon kommer hem till den ort där hon vuxit upp för att mantla en roll som kriminalpolis. Hon är bekant med staden men är främmande för sitt nya uppdrag. Till kollega får hon en medelålders, försupen rasist, Esko. Han är snabb att döma Anna och hennes ursprung och är förvånad över hennes perfekta finska. I arbetsgruppen finns en förstående chef och två andra kollegor som tycker mycket bra om Anna. Tillsammans skapar denna grupp en bra kombo och de jobbar framåt, sakta men säkert med fallet. Parallellt jobbar de med ett fall som är hedersrelaterat, det är ett ärende som är i periferin men som lyfts fram mycket tydligt genom hela boken. 

Jag slås över författarens fina syn på invandring i boken. Esko må vara rasist men han har också ett stort och varmt hjärta vilket visar sig då och då. Hans alkoholmissbruk tro jag som läsare att man kommer att få läs mer om. 

Jag är mycket positiv till att få upptäcka Hiekkapeltos författarskap och jag kommer att läsa mer av henne. 

För flera år sedan läste jag Arnaldur Indriðasons böcker om den buttre kommissarien Erelendur och hans medarbetare som lever och verkar i Reykjavik. När nu sista momentet i min kurs håller på har jag fått återuppta bekantskapen med Erlendur och de andra, en angenäm bekantskap! Boken jag läst är Vinterstaden som är del fem i serien. 

En vinande kall januarieftermiddag hittas en liten pojke mördad i ett höghusområde. Helt ensam ligger han fastfrusen i marken medan snön viner framför hans oseende ögon. Erlendur blir kallad till platsen och påverkas av den lilla pojkens död, det tar honom tillbaka till hans egen barndom då hans bror försvann i bergen på östra Island. 

Pojken, som visar sig heta Elías, har en mamma med ursprung från Thailand och man misstänker att det är ett mord med rasistisk bakgrund. Det är under den misstanken mordet utreds och på den skola Elías gått finns det lärare med öppna rasistiska åsikter vilket leder till att misstankarna riktas mot just de personerna. Spåren leder också till en sedan tidigare känd knarklangare som säger sig vara helt ovetande men nämner, som i förbigående, något om en gammal pedofil som han sett stryka runt i området där Elías bor.

Mitt under utredningen försvinner Elías äldre halvbror Niran och man misstänker att även han bragts om livet på grund av sitt ursprung. 

Vinterstaden är en  mycket välskriven bok, precis som alla andra av Indriðason, som jag rekommenderar varmt. 

              Bild från förlaget

Efter jag som tonåring läst alla Maria Langs deckare var det naturligt att läsa Stieg Trenters deckare. Jag tror att jag mest gjorde det efter att ha sett Sverige Televisions filmatisering av bland annat Idag röd. Jag föll pladask för Örjan Rambergs gestaltning av Harry Friberg och Stig Griebes streber till Vesper Johnson. Nu har jag just avslutat Trenters Tragiskt telegram från 1947. Den håller än! Mycket på grund av Trenters beskrivande, vackra språk och hans detaljerade skildringar av Stockholm. 

Harry Friberg springer en majkväll på en gammal studie-kamrat, Curt, i Centralbadets lilla park. Det blir inledningen till ett intensivt umgänge eftersom samma kväll som de träffats bjuder Curt hem Harry på en drink som leder till en bjudning. Under samma kväll mördas en kvinna, en vän till en ingift faster, i våningen ovanför Curts. Sättet hon är mördad på är spektakulärt och Stockholms kriminalpolis sliter sitt hår i att hitta ledtrådar. Chefen för Stockholms kriminalpolis, Vesper Johson, befinner sig på resa i U.S.A och kan inte vara där och hjälpa till. Från Stockholm tar sig handlingen via Paris till den italienska staden Levanto på riveran. 

Det är en bra deckare, inga lösa trådar och dessutom så snyggt skriven. I sommar, när jag är ledig, ska jag läsa fler av Trenters böcker. 

1924 skrev Agatha Christie The Man in the Brown Suit (Mannen i brunt) och närmare 100 år senare läser jag den, inte för första gången, och återigen fascineras jag över hur väl Christies böcker håller ett sekel senare! I The Man in the Brown Suit är det den unga Anne Beddingfeld som är huvudperson. Hennes far, en mycket framstående arkeolog, har just dött och lämnat henne utan något arv att tala om och efter att ha vuxit upp på den engelska landsbygden och mer eller mindre arbetat som sin fars sekreterare längtar Anne efter äventyr. Hon får möjligheten att flytta till sin fars adovkats familj i London där hon bestämmer sig för att hitta jobb. På väg hem från en anställningsintervju hamnar hon precis bredvid en man som faller ned på spåret i tunnelbanan och det visar sig att tvärdött. Det blir början på ett mycket större äventyr den unga kvinnan från landet kunnat drömma om och som kommer ta henne från England till Sydafrika via skeppet Kilmorden Castle, hon lägger sina sista pengar på resan och hoppas att allt ska lösa sig när hon kommer fram. Under färden lär hon känna en brokig skara människor och den något äldre gifta kvinnan Suzy Blair som blir hennes bundsförvant. 

Christie skriver om starka kvinnor i flera av sina böcker och när jag läser om just Anne känner jag att det skulle kunna varit en kvinna av idag; självständig, egensinnig och stark. Sen är det fiktion och något klichéartat då och då, men som sagt boken håller än och är faktiskt mycket läsvärd.

Bild från den officiella Agatha Christie-sidan

Förra helgen återknöt jag bekantskapen med Liza Marklund hennes Annika Bengtzon och boken Sprängaren. Anledningen till denna omläsning är återigen kursen jag läser, annars hade jag aldrig läst om boken. 1998 kom Sprängaren ut och med det blev Liza Marklund banbrytande för alla de svenska kvinnliga deckarförfattarna som skulle komma att ploppa upp. Jag var ung när jag läste Sprängaren första gången, då, 1998, var jag bara 25 år och föll pladask för Sprängaren. Jag läste sedan allt som Marklund gav ut och följde med spänning Annika Bengtzon och hennes liv både som journalist och som privatperson. Men så småningom upplevde jag böckerna som Marklund som skrivna med "slasksvenska" och slutade läsa dem. Men nu när jag läste Sprängaren igen, 23 år efter första gången, måste jag säga att den håller än. Det är lite omodernt med internet och telefoni men annars kunde den ha varit en spänningsdeckare från i år. 

Viktoriastadion i Stockholm är nästan klar och där ska sommar-OS hållas året efter. En decembernatt flyger en del av stadion i luften och ibland resterna hittar man en död kvinna som visar sig vara OS-chefen Christina Furhage.

Journalisten Annika Bengtzon är Kvällspressens representant på plats redan en kort stund efter dådet. Hon lyckas få information av taxichauffören som kör henne till platsen att en kollega till honom varit i området när sprängningen skedde, han hade haft en körning till en svartklubb i närheten. Detta ger Annika ett riktigt bra scoop som ingen annan har. Annika arbetar vidare med vad egentligen som hänt samtidigt som hon försöker axla rollen som kriminalchef på tidningen. Ivrigt påhejad av chefredaktören men impopulär bland en hel del av kollegorna. Dessutom är hon småbarnsmamma med en man som även han vill göra karriär. Det är rörigt i journalistens liv men hon kämpar på och det är också hon som hittar lösningen på vad det egentligen är som har hänt och hamnar själv i klistret på grund av detta. 

Som sagt, Sprängaren håller än. Har du inte läst den, gör det, det är den värd. Har du läst den i slutet av 90-talet, läs den en gång till. Jag har för länge sedan rensat ut mitt exemplar ur bokhyllan men jag minns fortfarande det kaxiga omslaget med författaren själv på framsidan, det är den bilden jag letat fram till detta inlägg. 

                                                    Bild från förlaget

Efter 43 år i samma hus, byggt 1976 av mamma och pappa, flyttade mina föräldrar från huset och de fantastiska grannar som bodde kvar i området för nästan exakt två år sedan. Flyttlasset gick till konceptet Boviera, ett hästskoformat lägenhetshus med en exotisk trädgård i mitten och glasvägg ut mot "verkligheten". Där har mamma, över 80 år, blivit medlem i en bokcirkel, den första i hennes liv. Jag är imponerad! De är ett gäng kvinnor som träffas och diskuterar en bok som de alla läst och de träffas rätt ofta. Inte som vi i min bokcirkel som har fullt upp med att få tiden att gå ihop för att träffas och prata böcker och lösa världsproblem. 

Iallafall så träffas mamma och övriga bokcirkeln och nästa varje gång de har haft träff ringer mamma till mig och frågar om jag har boken de ska läsa, eller om jag kan tipsa om en bok till nästa tillfälle. Fantastiskt kul! När man åter kan träffas normalt igen ska jag be att få komma och hänga med dem när de har en träff. Fatta vilken grej att få diskutera en bok med ett gäng där den yngste är nästan 75 år, det ser jag fram emot. 

Av någon märklig anledning har jag aldrig läst något av Jo Nesbø, jag som ändå varit rätt hård på att läsa deckare sedan i tonåren. Till kursen jag läser skulle vi läsa Snömannen av just Nesbø och det var faktiskt den första boken som jag aldrig tidigare läst som är med i kurslitteraturen hittills, bortsett från att jag inte minns om jag tidigare läst Sjövall och Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. 

Det är 1980-tal i Norge när boken inleds. En pojke i nedre tonåren lämnas i en kall bil, samma dag som den första snön landat i Bergen, när hans mamma springer in för att träffa någon. Hon säger att hon ska komma tillbaka alldeles strax men blir borta ganska så länge utan att pojken vet vad hon egentligen gör. 

Flera år senare mördas några kvinnor i Bergen, just när den första snön faller. Det är kvinnor som fallit offer för en mördare och när en ökänd polis på orten plötsligt försvinner misstänks han för dåden. Flera år senare börjar mönstret upprepa sig i Oslo och polisen Harry Hole blir ansvarig för fallet. En tvär polis som beskrivs som ful men charmig. Han är mycket nitisk i sitt arbete och privat är han olyckligt kär i sin föredetta flickvän, Rakel. Rakel har gått vidare och ämnar flytta ihop med sin nya pojkvän trots att hennes son Oleg inte tycker om honom. Detta är en sorg för Harry som kastar sig djupare in i sitt arbete. Till sin hjälp i jobbet har han bland annat den unga polisen Katrine som är nyinflyttad i Oslo från Bergen. 

Det blir en vindlande utredning som Harry rätt snart ser är jakten på en seriemördare. Detta vill dock inta hans chef till en början tillstå då han anser att Harry blivit besatt av att jaga seriemördare sedan han fångat en sådan i Australien. Det visar sig att Harry har rätt och utredningen fortsätter. Varje gång en kvinna försvinner, och ibland hittas mördad, finns det en snögubbe byggd i närheten av hennes bostad. 

Jag klippte ganska snart vem mördaren var, alltid trist. Men det var så mycket sidospår och andra saker som gjorde att jag ändå läste klart boken. Snömannen är en mycket välskriven deckare som inte lämnar några lösa trådar. Läs den, det är den helt klart värd. 

                                            Bild från förlaget

I gårdagens DN.KULTUR Boklördag bjuds det på en otroligt aktuell novell av Cecilia Davidsson. Här hittar du den https://www.dn.se/kultur/det-ar-pa-riktigt-las-cecilia-davidssons-nyskrivna-novell/

Kanske finns det en igenkänningsfaktor om livet i pandemi?