Jag laddade ned Nuckan av Malin Lindroth för ganska länge sedan och så har det inte blivit av att läsa den förrän nu. Och vilken tur att jag kom mig för att läsa fantastiska Nuckan! 

Malin Lindroth skriver om sitt eget liv som ensamstående, ofrivillit ensam i närmare 30 år. Ingen man och inga barn. Hon har bestämt sig, nu när hon är 50 +, att hon ska reclaima ordet nucka. Och hon gör det med bravur! 

Man får följa Malin från ungdomen till idag, genom tankarna i tonåren via samboskap i 20-års åldern till Nuckan hon ser sig som idag. Historian om ordet nucka behandlas och Malins många tankar kring det. Hon berättar också om hur hon fått nej, nej och åter nej från män hon velat ha en realation med. Ibland gör det mig ledsen hur hon har behandlats; en kär kvinna som blir ratad för hon inte är vacker nog eller för att de egentligen vill ha något annan, någon annan. Hur hon lämnar samboskapet och tror att hon ska träffa någon annan att dela livet med, men aldrig gör det. Jag tror vi är många kvinnor som tagit det steget, lämnat ett samboskap, och gett oss ut i ett annat liv och tagit för givet att vi kommer träffa någon annan och gör det förr eller senare. Men det gör inte Malin. 

Nuckan rekommenderas varmt som en tankeväckare hur vi i samhället ser på personer som lever ensamma, utan partner, utan barn, och gör det ofrivilligt. Den väcker också tankar om hur vi ser på andra personer i samhället. 

Jag anar att boken kommer användas i kurser i litteraturvetenskap, kvinnolitteratur, jag hoppas att den kommer att göra det för det är den värd.

                                             Bild från förlaget