Ibland rusar jag in på bibilioteket för att lämna en bok mellan två möten men jag brukar alltid finna mig stå och titta på korttidsutlåningshyllan och där hittar jag nästan alltid något. Sist jag stod där hade jag med mig Damkören i Chilbury av Jennifer Ryan hem och det är jag glad för. Precis som Guernseys litteratur -och potatisskalspajssällskap handlar Damkören i Chilbury om en mindre grupp människor under andra världskriget som gör det bästa för att stötta varandra och klara sig utan sin vanliga vardag och precis som Guernseys litteratur -och potatisskalspajssällskap är Damkören i Chilbury skriven i brevform men även i dagboksform. Ett lite annorlunda sätt att föra en historia framåt, men det funkar. 

När kriget bryter ut och i prinicip alla män försvinner från den lilla byn Chilbury lägger byns präst ned kören för att de inte har några manliga stämmor längre. Det blir ramaskri och in träder musikdirektören från grannortens universitet och startar en damkör. Det bir också ramaskri över det till en början för hur ska man klara sig utan mansstämmor. Det visar sig dock gå mycket bra. Förutom kören händer allsköns saker i den lilla byn; unga söner sänds ut i krig, inakckorderingar som måste ske, barnmorskan som trasslar in sig i en utpressningshistoria, fina familjens dotter som förälskar sig handlöst i en för byn okänd konstnär, hennes lillasyster som ser och hör alldeles för mycket och mitt i allt det står Mrs Tilling som blir en klippa i dessa orostider efter att ha varit allt utom det innan kriget kom. 

Damkören i Chilbury är lättläst underhållning med insyn i hur det kunde vara i en by på den engelska landsbygden under början av andra världskriget och en fin skildring om vänskap över åldersgränserna. 

                                    Bild från förlaget