Jag har gett Ölandssången min eftermiddag. Med regnsmatter mot altantaket och tystnad omkring mig har jag fått Ölandssången till mig. Jag är förförd av Tove Folkessons språk och berättarteknink, det känns som den tagits till ytterligare en nivå sedan Kalmars Jägarinnor och Sund. Jag läser med hunger och vill veta hur det ska gå för Eva Zackrisson som en gång var jägarinna men efter det svävat ut och inte riktigt vetat vem hon är och var hon är. I Ölandssången är hon närmare trettio, har funnit rätt i sina studier men konstaterar, när mormodern tycker att hon ska se till att få en examen, att någon examen lär det aldrig bli. Mormor Stickan som aldrig själv fått studera men läst hela bibliotektets innehåll och säger till Eva: Att leva utan berättelser är som att halka omkring i lera. Då önskar jag att jag hade en mormor och att hon vore som Stickan. 

Eva spenderar en vår med sin mormor på Öland, i huset Hellas och i mormors kök. Hon ska skriva uppsatas om Futharken (runskriften) men kommer som ingenstans med det. Istället har hon nyckeln till nyligen bortgångna Kalles sjöbod och i hans dagbokshäften finner hon sanningar hon aldrig trodde hon skulle få veta. 

Jag är förförd av hela trilogin och rekommenderar den varmt. Jag är glad att Weyler förlag har valt att satsa på denna poetiska trilogi. Jag hoppas, och tror, att jag kommer få läsa mer av Tove Folkesson. 

                                            Bild från förlaget