Det känns som att titlen på Tove Folkessons andra roman om Eva Zackrisson Sund har en dubbelbottnad betydelse. Sund som i ett sundet mellan Kalmar och Öland och sund som i sundhet. För Eva mår bra i Sund, periodvis iallafall. Hon är bottenskrapet på Arkitekthögskolans elevtoalett, hon är uteliggare på Långholmen en sommar och då känns hennes liv inte helt sunt. Men hon turnéar med vänner på olika festivaler och spelar och sjunger, bor med samma vänner i ett kollektiv och går på folkhögskola, då känns hon sund. 

Hon stannar på Öland hos mormor och morbror. Morbror som mäter luftfuktigheten med en gammal tubsocka som han låter ligga ute på trappan. Hon krockar med en älg i mittlandsskogen, finner en själsfrände i Kalle som väntar på döden och snyggar upp barndomstorpet. 

Eva är en sann jägarinna i Kalmars jägarinnor, i Sund är hon på väg ut i livet men det tar sig som inte riktigt. Hon saknar inte vännerna från tiden på gymnasiet och hon är inte den person hon var då. Hon är jägarinna efter sitt eget liv, det liv som hon känner sig hemma i. 

Jag gillar Eva och jag gillar Sund och jag hungrar nu efter att få läsa den tredje delen om Eva i Ölandssången. 

                                         Bild från förlaget