Jag läser Drömmen om Ester av Anna Jörgensdotter med en känsla av uppgivenhet och vill bara veta mer om Ester och vad som rör sig i hennes huvud.

Från det Ester är en liten flicka hemma i Yngshyttan i Dalarna är hon speciell, inte som de andra barnen i syskonskaran eller i byn. Tidigt upptäcks Esters konstnärstalang och som tolvåring flyttar hon till Mora och blir barnpiga och där växer Ester upp i skuggan av Anders Zorn. Hon när en dröm att bli en av de flickor som Zorn plockar ut för att måla av. Han väljer dem när de går från kyrkan om söndagarna, står vid den vackra klockstapeln och pekar på den eller dem han vill titta närmare på. Men Ester blir inte utvald trots sitt vackra hår. Dock vågar Ester närma sig Zorn och visa upp några av sina alster och han säger att hon ska ägna sig åt att skulptera, inte måla.

Som ung kvinna flyttar Ester till Stockholm och tar plats som barnflicka, sybiträde och hembiträde och blir ständigt av med sina jobb då hon skulpterar på nätterna och gömmer lera i fickorna. Sorgkantade naglar gör att hon ständigt blir avslöjad och bortskickad, ingen vill ha en anställd som inte sover på nätterna utan skulpterar och är skitig om naglarna. Skriver in sig på kurser för konstnärinnor, kvinnor får inte delta i kurser tillsammans med män, på Konstakademin men klarar mycket få kurser då hon måste arbeta samtidigt.

Redan som 28-åring tas hon in på mentalsjukhus, blir utskriven och bor under tre år hemma i Mora hos föräldrarna och de syskon som fortfarande finns hemma. Det som gör att föräldrarna inte längre kan ha sin dotter hemma är att Ester slår sin mamma med en stekpanna, det är slutet på Esters liv i frihet och blir början på hennes resterande liv som institutionaliserad. Från 1919 till sin död 1985 lever Ester på mentalsjukhus runt om i Sverige, det börjar i Säter hemma Dalarna går via Uppsala till Stockholm och till slut till Solberga i Södermanland där hon dör. Under alla dessa år skapar Ester i perioder, när hon får tillgång till material. Hon målar och broderar. Detta leder till ett par utställningar senare i livet, den sista på Liljevalchs.

Uppgivenheten känner jag när jag läser om hur Ester behandlas i början, inte bara hon utan alla de intagna. Men hur sedan forskningen går framåt och man inser att låta Ester måla gör henne bättre. Frigång i parken på Beckomberga så att hon kan måla utomhus, för rymmer gör hon inte. Hon smiter ibland ut genom ett hål i staketet men återvänder jämt, hon har ju ingenannastans att ta vägen.

Det är en varm skildring som Jörgensdotter skrivit om konstnären Ester Henning som var på väg att bli stor och slå igenom innan hennes mentala hälsa satte käppar i hjulet. Drömmen om Ester är författarens berättelse om Ester som faktiskt funnits och levt det liv som skildras i boken. Boken är dock ingen biografi utan en berättelse om en konstnär som aldrig riktigt fick lyfta och få det genomslag hon så förtjänade.