Mons Kallentoft är för mig en gourmand av stora mått samt en poetisk författare. Redan när jag läste hans Midvinterblod för ganska många år sedan, 2007, föll jag för hans författarteknink; poetisk, eftertänksam och naturlig. Naturlig i skildringarna av personerna. När jag nu läser hans tionde deckare med Malin Fors i huvudrollen finner jag hans språk och nerv igen. Eldjägarna innehåller det jag förväntar mig av Kallentoft, offrens röster och Malin Fors lyhörda person.

Linköping står i lågor, en stor fabrik har fattat eld och Linköping lever under hotet av att den ska sprida sig. Mitt i det får Malin  och hennes kollegor in ett samtal om ett bränt lik i skogen och samtidigt hittas en död nioåring i en container utanför en av Linköpings mest exklusiva villor. Hör offren ihop? Om så är; på vilket sätt? Malin och hennes kollegor får ett styvt arbete att hitta mördaren till de två offren. Och varför hör offren ihop? Fallen får sin bana långt utanför Linköping i vindlingar genom Asien tillbaka till Europa och slutligen Linköping.

Som vanligt har Kallentoft skrivit en deckare som får mig att läsa vidare och inte vilja sluta.

Marina är lillasyster till Stella som bor i södra Sverige. Hon åker till sin syster mitt i högsommaren för att komma undan Stockholm och sina misslyckade studier. Med sig har hon litteratur för att avsluta den uppsats hon påbörjat men aldrig lyckats avsluta. På plats hos Stella träffar hon Greger, Stellas sambo, som är författare och håller på att skriva om sin roman som förlaget refuserat i väntan på att den ska bli omskriven. Medan Stella sköter sitt jobb som stadsträdgårsmästare i den närliggande mindre staden är Marina hemma med Greger och de inleder en erotisk relation. Samtidigt som detta sker upptäcker Marina att Stella inte är trygg i sin relation med Greger. Hon håller sin relation till sin syster, som hon inte är helt säker och bekväm i, samtidigt som hon när en kärlek till Greger. Spelet som uppstår mellan Marina och Greger är obekvämt intressant. Som läsare vill jag bara veta mer medans jag som människa skriker åt Marina att hon ska ta sig samman.

Therese Bohmans debut är en debut att älska!