Bild och recensionsexemplar från förlaget

Det är tidigt 1950-tal i Neapel, det är ett hyresområde i utkanten av Neapel för arbetarbefolkningen, det är yrkesarbetande män, det är deras fruar och det är en massa barn. Mitt i allt detta finns Elena och Lila, vaktmästardotter och skomakardotter. De finner varandra en het dag på gården och Elena sporras av Lilas mod och gör saker tillsammans med Lila som hon aldrig skulle ha gjort annars. De båda flickorna växer upp tillsammans, går i samma klass, slåss mot de äldre pojkarna för att hävda sig och stärks i sina roller. De är olika såväl till sättet som till utseendet; Elena blir tidigt yppig och ser sig som ful medan Lila är spinkig och outvecklad. Lila är klassens stjärna och Elena kämpar för att hålla jämna steg med henne. Det lyckas mycket väl och deras lärarinna talar med föräldrarna att de båda flickorna behöver få studera vidare. Lilas föräldrar vägrar medans Elenas föräldrar låter henne läsa vidare. Lila får istället börja arbeta i sin fars skomakarverkstad tillsammans med pappa och sin äldre broder. Men Lila frågar ständigt vad Elena får lära sig och lånar hem böcker inom ämnet Elena läser och pluggar själv. Det är Lila som får Elena att förstå den grekiska grammatiken så att hon glänser i skolan med sina kunskaper. Medan Elena får fortsätta läsa kommer Lila att gifta sig med specerihandlaren Stefano när hon är sexton år. De båda flickorna är aldrig lyckliga samtidigt, Elena strävar ständigt att efterlikna Lila och Lila verkar obrydd om det mesta, men hon är eldig och har ett humör som är värre vulkanen Vesuvio i Neapels närhet. Men vem är då den fantastiska väninnan? Är det Lila? Eller är det Elena? Jag börjar fundera på det när det är knappt hundra sidor kvar, det är så självklart att det är Lila för Elena, men är det bara för att hon är berättaren jag tänker så? Och så kommer dagen då Lila ska gifta sig och den hon ber vara med henne på morgonen för att göra sig i ordning för bröllopet är Elena. I den magiska stund som uppstår när de två väninnorna, sexton år gamla, blir ensamma i en tom lägenhet med ett lugn som inte funnits i hela boken uttrycker Lila att Elena är hennes fantastiska väninna och att hon ska bli bättre än alla andra, både män och kvinnor. Och sedan sägs inget mer om det. Det är en vacker iakttagelse särskilt eftersom Elena själv känner att hon gjort en klassresa med sina studier redan i tidiga tonåren samtidigt som hon beundrar Lila enormt för den ekonomiska status hon uppnått genom sin förlovning med Stefano. Hon anser att Lila och Stefano är områdets John och Jaquline Kennedy. Så den beundran de båda väninnorna har för varandra är stark. De är varandras fantastiska väninna.

Min fantastiska väninna är den första i en fyra delar lång svit om Elena och Lila och jag ser fram emot att få läsa de andra delarna i sviten för jag vill fortsätta bekantskapen med de båda flickorna och deras omgivning.