I min bokhylla med olästa böcker har Jungfrustenen av pseudonymen Michael Mortimer, som Daniel Sjölin och Jerker Virdborg gömmer sig bakom, som länge legat och väntat på att bli läst. För en tid sedan stoppade jag in cykeln i förrådet och började åka buss till och från jobbet och behövde då något att läsa, valet föll på Jungfrustenen. Jag ska villigt medge att det gick trögt till en början att läsa den. Jag tyckte den var omständig, rörig, stort persongalleri och för många berättargrepp; prolog (accepteras), nutid i olika personers värld brev från en främmande mamma samt faktatext mitt i alltihopa. Men, det finns alltid ett men, när jag som läsare kom in i det hela växte boken till något mycket stort och jag blev fast. Boken har inte bara lästs på bussen måste jag erkänna. Tre fjärdedelar av den har jag läst hemma, som uppslukad. Jag måste dock erkänna att jag tycker att bokens huvudperson, Ida, är lite blek, jag hoppas att hon får tuffa till sig i fortsättningen. Hennes bundsförvant Lasse, en granne från barndomen i ålder med hennes egen mamma, är dock en karlakarl från Jämtlands inland, som hämtad ur Jägarna. Det är inte alls svårt att se Rolf Lassgård ta på sig rollen som Lasse i en eventuell filmatisering.

Jag ska inte avslöja för mycket men en bok som börjar i Stockholms stadshus och avslutas långt, långt därifrån och med en vidunderlig resa däremellan med vissa övernaturliga inslag brukar inte vara min cup of tea, men det är det denna gång. Jag ska villigt erkänna att jag genast måste införskaffa fortsättningen på Jungfrustenen, Fossildrottningen, för att omedelbart få läsa fortsättningen på denna osannolika berättelse.

                                             Bild från förlaget