Det är en smällkall julafton på Sandhamn och med sista färjan kommer en ensam kvinna, trött, sliten och med ett jagat uttryck i ansiktet. Hon har begett sig till Sandhamn för det är där hon har känt sig som tryggast under sin barndom. Men tryggheten byts till stället där hon möter döden på julaftonskvällen och hittas först på annandagen. Det är inledningen till Viveca Steens sjätte deckare som alla utspelat sig på Sandhamn, helt eller delvis. Vi får återigen träffa Thomas Andreasson och hans kollega Margit på Nackapolisen som tillsammans med sina kollegor löser brott. Vi får möta Tomas barndomsvän Nora som bor på Sandhamn delar av året i sin ärvda villa.

Det är Thomas som är först på plats när offret hittats och sedan får vi följa honom och hans kollegor i jakt på mördaren. Spåren leder till det högerextremistiska Nya Sverige, vidare till offrets exman, och den vårdnadstvist som ligger och pyr, och hans nya flickvän. Det är en historia om hat, gammal kärlek, lojalitet och de nya vindar som blåser i Sverige, inte bara positiva vindar. Steen säger själv i slutordet att hon inspirerats av de främlingsfientliga strömningar som ökat i Sverige sedan valet 2010 och som gör henne djupt beklämd. Det märks och det är starkt att ta upp det i en skönlitterär bok. Det ligger väldigt rätt i tiden. Boken har ett rafflande slut som gör att det är svårt att släppa den.

Jag måste säga att I farans riktning är nog den bästa deckaren av Steen, mycket läsvärd nu när vintern gör sig påmind i Sverige igen. För det är bitande kyla och snö som knarrar under sulorna i boken.