En kollega, deltar i samma bokcirkel som jag, tipsade och lånade ut Stål till mig. Stål är skriven av den italienska författaren Silvia Avallone och är hennes debut.

Boken tar oss med till den italienska kusten och till staden Piombino, i Toscana, som har utsikt mot ön Elba. Elba som är som en hägring och ett ouppnåligt resmål för de personer i Piombina som vi får följa. Den italienska arbetarklassen som sliter på stadens stålverk. Stålverket som tar upp en kvadratmil av stadens yta och sysselsätter stora delar av befolkningen. Befolkningen som bor i arbetarbostäder med utskikt över havet och Elba och med en innergård där barnen leker jämsides med kortspelande tanter och knarkförsäljande ungdomar.

Mitt i allt detta bor Anna och Francesca, två tjejer på väg att fylla fjorton och som har känt varandra hela livet. De har vuxit upp tillsammans i de slitna bostäderna, Francesca på tredje våningen och Anna på fjärde. Francesca utan syskon, med en övervakande våldsbenägen pappa och en kuvad mamma. Anna med en populär storebror, en politiskt aktiv mamma och en pappa som pysslar med skumma affärer. Men mitt i allt detta har Anna och Francesca varandras vänskap. Tillsammans börjar de upptäcka sina kroppar och sin sexualitet. Hur killar vänder sig efter de två vännerna och deras makt över dem. Men också Francescas pappas övervakning och hur de båda hatar hur hon blir behandlad. Hur de glider ifrån varandra i tonårens virrvarr.

Man får också följa Annas bror, den snygga och populära Alessio som arbetar på stålverket och drar en lina kokain varje arbetspass för att orka.

Stål är en verklighetsskildring i romanform om arbetarklassen i dagens Italien. En fantastisk skildring och när boken var slut ville jag ha mera. Jag vill fortsätta umgås med Anna och Franesca och se hur det går för dem. Det är mycket intressant att läsa om Italien, det är inget jag gjort särskilt mycket tidigare. Nu hoppas jag att Avallone kommer ut med ytterligare en bok i samma stil.