Jag har några favoritböcker, ni vet sådana som man läser och bara fastnar i och som man sedan bär med sig i flera år efter. Det är sådana böcker som jag gärna köper och ger bort till födelsedagar, middagar och andra tillfällen. En av dess böcker, kanske den främsta av dem, är Vi, de drunknade av den danske författaren Carsten Jensen. Jag älskar denna bok! Jag läste den första gången 2008 och har nu läst om den. Jag tycker om den ännu mer nu, om det är möjligt. När jag läste de sista sidorna betraktade min kära make mig, jag var ovetande om det. Och han sa att han såg vad jag tyckte om den genom mina ansiktsuttryck. För när jag läser Vi, de druknade så ler jag, gråter nästan, har definitivt en klump i halsen till och från men framförallt så bara NJUTER jag över detta mästerverk!

Boken utspelar sig från 1840-talet fram till andra världskrigets slut. Det handlar om sjömän från staden Marstal på ön Ærø och deras fruar som blir kvar på landbacken i, en ibland evig, väntan. Det handlar om barnen som växer upp utan fäder större delen av sitt liv, om den ensamhet kvinnorna känner och om de stora haven männen bemästar eller går under i. Det handlar om skeppshistoria, skrönor och kärlek.

Titeln Vi, de druknade har ett djup för mig. Hela tiden skrivs historien i vi-form utom när det är enbart vissa personer som är någonstans iväg från Marstal. "Vi" dyker upp första gången på sidan 15 och finns sedan med genom hela boken, vare sig det är barnen det handlar om eller de gamla sjömän som gått i land och sitter på bänken vi kajen och språkar.

Dessutom finns i denna bok de mest fantastiska smeknamn, eller vad sägs om Måsbagarn, Måsmördaren eller Kongolotsen?

Ett fantastiskt epos över sjömanslivet och det som händer i dess spår. Läs Vi, de druknade! Det är allt jag har att säga.