Slasksvenska är ett ord jag då och då använder mig av. För mig är det ett ord som betecknar skriven svenska som är tafflig och ytlig. Jag använde ordet omedelbart när jag börjat läsa Sofie Sarenbrants Vecka 36. När jag sedan fick se på insidan av bokens konvolut att hon var journalist och hon skriver om kvällspressens tidningar i boken la jag fördomsfullt ihop att hon troligen arbetat inom kvällspressen och det säger en hel del för mig. Slaskpress anser jag det vara och de få sensationsartiklar jag läst i kvällspressen de senaste femton åren har haft allt annat en god kvalitet på språket, det vill säga Slasksvenska!

Vecka 36 handlar om väninnorna Agnes och Johanna som tillsammans med sina äkta hälfter är på semester på Österlen när Agnes helt plötsligt försvinner efter en utekväll på det lokala haket. Det ska sägas att Agnes och Johanna båda är höggravida. Agnes man Tobbe flirtar vilt med hakets servitris och märker inte när hans hustru lämnar etablissemanget för att bege sig till hotellrummet. Det är då Agnes försvinner. Detta upptäcks dock inte förrän på förmiddagen dagen efter då Tobbe tror att hans fru istället för att ge sig tillbaka till deras hyrda rum har sovit hos väninnan och hennes man. Boken går sedan, självklart, ut på sökandet efter Agnes. 

Det är en otroligt ytlig bok som lämnar flera oavslutade trådar. När boken var slut hade jag flera frågor som inte finns svar på. Sarenbrants sätt att skriva, inte språkligt utan genremässigt, gränsar till kioskromanernas rosaskimrande gullinutt när hon beskriver det som inte har med kidnappningen att göra. De två väninnorna som känt varandra hela livet ska få barn samtidigt, hallelulja. Bröllopet och smekmånaden när Agnes gifte sig med sin Tobias var PERFEKT, hallelulja. Lägenheterna de bor i är perfekt renoverade, hallelulja.

Jag anser att Vecka 36 är en riktigt dålig bok som inte rekommenderas. Det är dock bra att läsa ett lågvattenmärke som detta för att kunna uppskatta bra böcker ännu mera.