Det här en berättelse om en tid och en plats.

Det som berättas i den här historien har hänt.

Så inleds en för migmycket stark bok, det är Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken. Det är del ett i något som ska bli en trilogi. Boken handlar om 19-åringarna Rasmus och Benjamin. Rasmus som kommer till Stockholm en kväll i september från den lilla orten Koppom. I Koppom har han alltid stuckit ut och blivit en hackkyckling hos de jämnåriga. Mobbad och misshandlad i grundskolan och fått höra "Bögjävel" på gymnasiet. Äntligen ska han i Stockholm få träffa andra homosexuella och inte känna sig utanför. Han kastar sig ut i de homosexuellas Stockholm. Lär sig var man ska gå för att träffa andra homosexuella, både för att ta en öl eller en kopp kaffe tillsammans och var man ska gå för att få ragg.

Benjamin som är Jehovas vittne och hårt hållen av sin familj och kyrkan. När han missionerar träffar han en dag Paul som är homosexuell. Paul bjuder in Benjamin för att han ska få berätta om Jehovas vittnen och frågar plötsligt Benjamin om han själv vet om att han är homosexuell. Benjamin blir mycket chockad och skyndar därifrån, plötsligt har någon uttryckt det han så länge har vetat men försökt kväva.

Det är genom Paul Rasmus och Benjamin träffas en julafton på Söder. Men innan det får man följa Rasmus sökande efter kärlek i Stockholmsnatten, hans sexdebut och hans lust.

Samtidigt som man följer Benjamin, Paul och, framförallt, Rasmus följer man också Rasmus föräldrar och deras stora sorg att enda barnet har flyttat till Stockholm för att aldrig komma tillbaka till Koppom.

Dessutom väver Gardell in fakta i denna skönlitterära bok. Han berättar om starten av RFSL, om de homosexuellas kamp för att få synas. Hur homosexuella kvinnor kunnat leva ihop och dela en vardag utan att folk tyckt det varit särskilt märkligt att två ogifta kvinnor delar lägenhet. Medan männen har fått använda det offentliga rummet till sina möten, man träffades i parker, på offentliga toaletter, i badhus och så vidare. Gardell lyfter fram fakta som så många inte haft en aning om. Boken utspelar sig 1982 men det känns som 1800-talet när man får läsa om hur politiker uttryckte sig om homosexuella och hur samhället har behandlat dem.

Det är en stark skildring av kärlek jag läser i Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken. Den är obarmhärtigt grov men också stark och varm. Den är vänskapligt och rak. Jag vill sända en varm tanke och ett tack till Jonas Gardell för att han har skrivit denna bok. Jag kommer att bära med mig den länge inom mig och jag kommer att vänta på del två och tre i denna trilogi. Det betyder mycket att bögarnas historia kommer i ljuset för mig, det får inte vara fult att älska vem man vill. Karaktären Benjamin i boken uttrycker sig så vackert:"Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig." Det är ju så det är och då ska inte samhällets normer stå ivägen.

Jag är glad att jag läst denna bok, jag har läst den som den läsare jag är men jag har också läst den som en stolt Moster. Andreas, jag älskar dig.

Bild och recensionsexemplar från förlaget

Så här ser den ut: Världens viktigaste bok! Nathalie Simonsson arbetar på RFSU som sexualupplysare och har genom sitt arbete kommit i kontakt med barn och ungdomar. Genom samtalen med dem har hon fått idén till att skriva Världens viktigaste bok. Och vilken bok det blev! Den tar upp allt det där dess målgrupp, 10-13-åringar, funderar över och lite till. Som förlaget själva säger tar Simonsson upp det som står i skolans kursplaner om kroppen, relationer och sexualitet. Den har kapitel som: Viktig vänskap, Familj på alla sätt, Känn efter och, kanske framförallt, Nyfiken på sex.

Med Mangabilder, glada färger och olika typsnitt framförs texterna och informationen. Det är illustrationer över hur de båda könen ser ut, hur man trär på en kondom, hur familjekontelationer kan se ut och så vidare. Helt fantastiskt! Och viktigt. Jag har själv en tioårig dotter som fullständigt slukat Världens viktigaste bok med hull och hår. Den försvann raskt upp i hennes rum och jag har fått be om den för att själv kunna läsa den och göra detta inlägg. Det är en uppslagsbok för både barnet/ungdomen och oss föräldrar. Jag har gått från klarhet till klarhet när det gäller vad det är som händer i min dotters kropp just nu och kring hennes funderingar. Boken har också lett till flera samtal kring vad som står. Dottern har kommit och frågat efter att ha läst något i boken, det känns mycket bra!

Så till alla föräldrar med barn i 10-13-års åldern (lite äldre också) investera i Världens viktigaste bok, om inte för er egen skull så för era barns skull.

Bild och recensionsexemplar från förlaget

Det är danskt som just nu upptar min läsning. Jag läser just nu om en av mina stora favoriter VI, DE DRUNKNADE av den danske författaren Carsten Jensen, men i svensk översättning. Jag läser dessutom Grethe F. Rostbölls KAREN BLIXEN OG SVERIGE emellanåt, på danska. Rätt lustigt att två av mina favoritförfattare är danska.

Jag kan inte säga att årets tältsemester runt om i södra Sverige blev litterär, jag läste en halv bok på hela resan och det var dessutom den dåliga boken Vecka 36. Däremot gjorde vi en dagstur till Helsingör från Helsingborg och då såg jag Kronoborgsslott där Shakespears Hamlet utspelar sig. Jag fotade slottet från vattnet och det blev bra, mycket beroende på det härliga vädret. Nästa gång jag är i Helsingör ska jag besöka slottet och helst bada vid den lilla stranden nedanför slottet.

På årets bokrea slog jag till på Niceville av Kathryn Stockett eftersom jag hört så mycket gott om den. Jag har dock inte läst den förrän nu. Niceville är en typisk roman. Den handlar framför allt om svarta hembiträden i 60-talets Mississippi och deras vita arbetsgivare (kvinnorna, männen är på jobbet för att försörja sina hemmafruar). Bland dessa vita kvinnor finns Skeeter som just återvänt till hemstaden Jackson efter collegestudier. Hon faller in i sitt gamla liv med välgörenhet, bridgespel och allmänt slapparliv. Hon har dock förändrats under sin tid på college och känner att hon vill göra något annat. Hon vill bli författare och lyckas få arbete på lokaltidningen som skribent för hushållsfrågespalten. För att kunna svara på frågorna tar hon hjälp av sin vän Elizabeths hembiträde Aibileen. Genom Aibileen träffar hon också Minny som även hon är hembiträde. Tillsammans med Aibileen bestämmer sig Skeeter för att skriva en bok med svarta hembiträdens berättelser om sina arbetsgivare. Allt måste ske i smyg då svarta och vita enligt lag inte får umgås hur som helst. Skeeter lyckas få en förläggare i New York intresserad av idén med boken då den ligger rätt i tiden, det är när Martin Luther King har sin marsch genom Washington.

Niceville handlar om rasmotsättningar, kampen för att få det bättre och vänskap över gränserna. En helt klart läsvärd bok som jag tycker hade ett segt slut. De sista 50-70  sidorna var sega men i övrigt är det en helt okej bok. 

Margurite Duras klassiker Älskaren läste jag som ung, eller yngre. Jag har inga bestående minnen av den sedan då men har nu läst om den och nu lär den sitta kvar ett tag. Duras språk gör mig lycklig! Jag har inte läst den på orginalspråk men översättaren har gjort ett mycket bra jobb enligt mig.

Älskaren är självbiografisk och handlar om en kort period av författarens uppväxt i Indokina (Vietnam). Hon är femton och ett halvt när hon på en färja över Mekongfloden möter en rik kines. Hon slutför resan i hans limousin med honom. Det är upptakten till ett förhållande över förbjudna gränser. Hon är fransyska, han kines, hon är bara drygt femton, han över tjugo. Dessa gräser skrider de dock över och hon spenderar eftermiddagar och kvällar i hans lägenhet mitt i det myllrande Saigon. Om hon egentligen vill detta kommer jag att fundera på länge. Mycket på grund av detta avsnitt i boken:

Jag kommer aldrig mer att göra resan i bussen för infödda. Hädanefter kommer jag att ha en limousin som kör mig till skolan och hem till pensionen igen. Jag kommer att äta middag på de flottaste ställena i stan. Och hela tiden kommer jag att ångra allt jag gör, allt vad jag lämnar, allt vad jag tar, det goda som det onda, bussen, busschauffören som jag brukade skämta med, de gamla gummorna som tuggade betel på platserna längst bak, barnen på bagagehyyllorna, familjen i Sadec, fasan för familjen i Sadec, dess geniala tystnad.

De båda inser snabbt att det aldrig kan bli något mer mellan dem, hans pappa har helt andra planer för sin son och hennes mamma blundar för förhållandet så länge det hjälper dottern, och resten av familjen, ekonomiskt men kommer trots detta sätta stopp om det fortsätter.

Parallellt med kärlekshistorien får man också följa den unga flickans uppväxt och familj. Fadern är död sedan länge och mamman lever ett fattigt liv som lärarinna. Flickan har två bröder varav den äldsta har ett opiumberoende som gör att han stjäl allt han kommer åt av sin familj. Den andra brodern är flickans gunstling och en vek figur.

Älskaren blev min läsning under en resa till Barcelona, kanske var det värmen som gjorde den extra härlig, men den var hur som helst en härlig upplevelse.

Slasksvenska är ett ord jag då och då använder mig av. För mig är det ett ord som betecknar skriven svenska som är tafflig och ytlig. Jag använde ordet omedelbart när jag börjat läsa Sofie Sarenbrants Vecka 36. När jag sedan fick se på insidan av bokens konvolut att hon var journalist och hon skriver om kvällspressens tidningar i boken la jag fördomsfullt ihop att hon troligen arbetat inom kvällspressen och det säger en hel del för mig. Slaskpress anser jag det vara och de få sensationsartiklar jag läst i kvällspressen de senaste femton åren har haft allt annat en god kvalitet på språket, det vill säga Slasksvenska!

Vecka 36 handlar om väninnorna Agnes och Johanna som tillsammans med sina äkta hälfter är på semester på Österlen när Agnes helt plötsligt försvinner efter en utekväll på det lokala haket. Det ska sägas att Agnes och Johanna båda är höggravida. Agnes man Tobbe flirtar vilt med hakets servitris och märker inte när hans hustru lämnar etablissemanget för att bege sig till hotellrummet. Det är då Agnes försvinner. Detta upptäcks dock inte förrän på förmiddagen dagen efter då Tobbe tror att hans fru istället för att ge sig tillbaka till deras hyrda rum har sovit hos väninnan och hennes man. Boken går sedan, självklart, ut på sökandet efter Agnes. 

Det är en otroligt ytlig bok som lämnar flera oavslutade trådar. När boken var slut hade jag flera frågor som inte finns svar på. Sarenbrants sätt att skriva, inte språkligt utan genremässigt, gränsar till kioskromanernas rosaskimrande gullinutt när hon beskriver det som inte har med kidnappningen att göra. De två väninnorna som känt varandra hela livet ska få barn samtidigt, hallelulja. Bröllopet och smekmånaden när Agnes gifte sig med sin Tobias var PERFEKT, hallelulja. Lägenheterna de bor i är perfekt renoverade, hallelulja.

Jag anser att Vecka 36 är en riktigt dålig bok som inte rekommenderas. Det är dock bra att läsa ett lågvattenmärke som detta för att kunna uppskatta bra böcker ännu mera.