Finska författare är mycket ovanligt att jag läser men då och då händer det och jag är mycket glad att jag lockades av att läsa Riikka Pulkkinens Sanningen efter en artikel i DN om henne och hennes författarskap. Pulkkinen har ett språk som gör att jag måste läsa varje ord och som suga lite på dem för att kunna ta in hela denna vidunderliga roman, jag vill inte missa ett ord för då missar jag en nyans som jag sällan skådat. Jag har flera gånger lagt ned boken efter att ha läst ett 20-tal sidor bara för att smälta allt det vackra i språket och de djupa nyanserna, men även de lätta vackra. Att läsa om den finska sommarnatten och älskande i det magiska kvällsljuset gör mig varm. Otron i boken gör mig kall. Helheten gör mig lycklig ty det är en vacker bok trots tragik och ledsamheter som sträcker sin långa slingriga svarta tråd från 1960-talet ända till idag. För det är en historia idag som vävs ihop med den historia som utspelar sig på 1960-talet.

I centrum står Elsa som är döende i cancer. Hennes man Martti är konstnär men har aldrig målat av sin hustru. De har dottern Eleonoora som är läkare och försöker se på sin mors död med sitt praktiska läkarsätt, hon kväser sina egentliga känslor. Eleonoora är gift med Eero och tillsammans har de döttrarna Anna och Maria. I pereferin finns även Eeva. Eeva är den som tar mycket plats i boken, hon var Eleonooras barnflicka under 60-talet. Hon blev även Marttis älskarinna och deras förhållande pågick i flera år bakom ryggen på Elsa. Elsa kommer dock på dem efter flera år och Martti får ett svårt beslut att ta: ska han stanna med Elsa och Eleonoora eller ska han gå till Eeva? Man får följa Eevas berättelse under de år på 60-talet då hon finns med i famijens liv parallellt med vad som händer idag med Elsas sjukdom. Anna är den som får höra historian om Eeva av sin mormor. Allt rullas upp när Anna hittar en klänning i en gammal garderob hos morföräldrarna och Elsa berättar för sitt barnbarn om morfaderns svek när modern var ett litet barn.

Det är en vacker, sorgsam och glad historia. Elsa har sådan livslust trots att hon bara har veckor, möjligen månader, kvar att leva. Hon dansar, bastar, dricker vin och älskar sin familj. Anna orkar ta tag i sorgen i sitt liv efter att hon fått veta om Eeva. Eleonoora kan till slut lätta på gardet och släppa fram sin sorg.

Jag vill ge ett par citat ur boken för att visa på det vackra språket:

"Jag ler. Han plockar mitt leende ur luften och bosätter sig i det." (Sidan 231)

"Kärleken var lika självklar som handens existens, den hand som sträcktes fram mot Elsa." (Sidan 234)

Jag funderar på hur vacker den är på finska? Originalspråket. Vi har goda vänner i Finland och när jag frågade Taija om hon läst något av Riikka Pulkkinen sa hon nej men bad mig tala om Sanningen var värd att läsa. Jag ska säga att den är det och be att hon läser den på finska så att jag får höra hur den är på då.

Rec.ex och bild från förlaget