Med höga förväntningar började jag läsa Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal. Boken har ett förförande omslag som för tankarna till tidigt 1900-tal både när det gäller typsnitt och bild. När man så slår upp boken känns pappret så där extra lyxigt, inget halvgrått pocketpapper (som jag förövrigt inte har något emot) utan tjockt krämvitt tjockt papper som känns lent mot fingertopparna. Jag börjar läsa och får en riktig rysning av samlingens första novell Önskan som inleds med orden: Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. Vackert, åh så vackert.

Jag har läst alla noveller, en och annan har jag delvis läst om för att kunna ta till mig. Jag tycker att Boström Knausgård har ett vackert språk, vilket är viktigt för mig, men ibland känns det krystat. Ibland är titlarna på novellerna det mest intressanta med hela novellen. Jag blev omedelbart kär i titeln: I oljerockarnas land. För det är i oljerock jag lever mitt liv, året runt.

Läs Grand Mal om du vill ha noveller med vackert språk, komplicerat innehåll och något som känns ganska udda i svensk litteratur.

Bild och rec.ex från Modernista