Niorna på jobbet läser Strindberg just nu. Jag blev så himla inspirerad att läsa lite noveller av Strindberg på grund av det och över att det är Strindbergår i år, 100 år sedan han dog. Jag hittade på en av våra nätbokhandlar Ett halvt ark papper och andra noveller från, för mig helt okända, förlaget BAKHÅLL. Boken är så vacker, jag blir alldeles varm när jag strycker med handen över den. Den är inte så där blank och glassig som allt för många böcker är idag, utan den är sträv med tygband på ryggen och en bild på en tillbakalutad Strindberg på framsidan. Den lilla novellsamlingen innehåller nio noveller av olika längd. Först är titelnovellen, och kanske den mest kända av Strindbergs noveller, Ett halvt ark papper som handlar om en ung änkling som genom att läsa igenom telefonlistan han finner bredvid telefonen i hallen genomlever de två sista åren i sitt liv, från förlovning till hustruns död. Därpå följer Fotografi och filosofi som det bara skriker Strindberg om. Den handlar om två kollegor som driver en studio tillsammans och en av delägarna är överviktig och grinig och ska spendera sommaren i skärgården. Han är mycket negativ till boendet kollegan hyrt åt honom, det är jobbigt att ta sig till stugan och han pustar och frustar när han klättrar över gärdesgårdar för att ta sig fram och halkar på stenar. När sommaren är slut är han dock en annan människa, både rent fysiskt och till sinnet. Nummer fem i samlingen är I vindskontoret som är en berättelse om en nyskild man som upplever livet med familjen genom att se på sakerna som är kvar på vinden efter separationen, det känns som Strindberg visste en hel del om det efter tre skilsmässor.

Jag är ingen stor Strindbergfantast men han har något som tilltalar mig i vissa av sina verk. Och man kan inte låta bli att gilla en kille som sagt: "Min eld är den största i Sverige". Det är så vackert att jag blir alldeles varm. Under mina år i Stockholm läste jag det citatet dagligen under mina promender till Tegnérlunden via Drottninggatan med min hund Hilding. Det är således en del av mig. Dessutom finns en enorm staty av Strindberg, gjord av Carl Eldh, i Tegnérlunden som jag alltid begrundade och beundrade under promenaderna. Sedan passerade jag alltid Strindbergs sista bostad Blå tornet på dessa promenader. Jag kanske trots allt är en Strindbergfantast...

Strindberg i Tegnérlunden som jag så ofta såg den.