Med höga förväntningar började jag läsa Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal. Boken har ett förförande omslag som för tankarna till tidigt 1900-tal både när det gäller typsnitt och bild. När man så slår upp boken känns pappret så där extra lyxigt, inget halvgrått pocketpapper (som jag förövrigt inte har något emot) utan tjockt krämvitt tjockt papper som känns lent mot fingertopparna. Jag börjar läsa och får en riktig rysning av samlingens första novell Önskan som inleds med orden: Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. Vackert, åh så vackert.

Jag har läst alla noveller, en och annan har jag delvis läst om för att kunna ta till mig. Jag tycker att Boström Knausgård har ett vackert språk, vilket är viktigt för mig, men ibland känns det krystat. Ibland är titlarna på novellerna det mest intressanta med hela novellen. Jag blev omedelbart kär i titeln: I oljerockarnas land. För det är i oljerock jag lever mitt liv, året runt.

Läs Grand Mal om du vill ha noveller med vackert språk, komplicerat innehåll och något som känns ganska udda i svensk litteratur.

Bild och rec.ex från Modernista

Novellsamlingar är något jag gett mig in på, på sistone. Jag har i den genren just avslutat Nam Le´s Båten. En samling noveller som blivit otroligt kritikerrosade. Båten innehåller sex noveller varav den sista är just Båten. Att denna bok blivit rosad kan jag förstå men jag kan inte finna läsro i den. Jag försöker så gott det går men det är mycket svårt att finna ro mellan de olika novellerna. Det är så kontrasterade. De handlar om allt från tonårsproblem i U.S.A (Halflead bay) till en mans första möte med sin dotter på 17 år (Möte med Elise) vidare till en amerikansk kvinnas besök i Iran (Teheran har ordet) för att slutligen landa i Båten som handlar om båtflyktingar i en gisten båt. Alla noveller är skickligt skrivna men mig tilltalar de inte särskilt. Jag ser nu fram emot att läsa Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand mal, jag hoppas den tilltalar mig mer än Båten har gjort.

I min brevlåda låg en dag två bilderböcker. Då mina barn börjar bli lite för stora för bilderböcker bestämde jag mig för att fråga barnens gamla dagis, fantastiska Föräldrakooperativet Båtsman, om jag kunde få komma och läsa de två böckerna för barnen där. Det fick jag! Sagt och gjort tog jag med mig Emma AdBåges Sven käkar mat och Thomas och Anna-Clara Tidholms Nilla och jag och åkte till Båtsman förra fredagen. Tyvärr var barnaskaran just denna fredag ganska liten. Men tre härliga barn, föreståndare Elias och pappaLinus var där och lyssnade på böckerna.

Båda böckerna gick hem i den lilla barnaskaran men Sven käkar mat var den som var mest populär, kanske för de mycket färgglada och detaljerade bilderna. En av tjejerna tyckte att den var så här intressant:

Den mest talföra av de tre barnen ville att jag skulle ta en bild av henne och Nilla och jag för det var fina flickor på framsidan, det gjorde jag:  

Betyget för de två böckerna blev således gott även om Sven käkar mat var mest populär. Jag vill dock tillägga det min dotter Saga 10 år skrev om böckerna när hon läst dem:

I början tycker den blonda flickan, Ida, mycket illa om Nilla. I slutet blir de vänner. Nilla ska flytta till Kalifornien och Ida blir mycket ledsen. Nilla ger Ida sin hund så hon skall ha någon att leka med. (Om Nilla och jag)

Den är mycket rolig och fantasifull. Sven är en rolig kille som verkar mycket påhittig. (Om Sven käkar mat)

Tack Elias och Båtsman för att jag fick komma!

Den ena läser så det står härliga till och bara längtar efter att få del tre och fyra i Narnia-serien och vittjar brevlådan fem gånger om dagen i hopp om att finna det efterlängtade bokpaketet.

Den andra skriver så det står härliga till just nu. Glädjen över att ha lärt sig ljuda fram ord och kunna alla bokstäver leder till lappar med ord på överallt. I hans skolväska hittade jag imorse en liten bok han skrivit i skolan med bilder ur Max potta men med Albins egen berättelse till.

Framsidan av den lilla boken.

Första uppslaget.

Det är inte utan att en litteraturmamma blir extra stolt över sina gullisar. Tilläggas ska att Nise i Albins lilla bok är mina föräldrars hund Nisse.

Läsning 1:

Tystläsningslektion i en åtta en förmiddag i mars. Alla har med sig en ny bok eftersom den gamla är avslutad med en bokrapport. En tjej räcker upp handen och jag går dit, hon säger:

"Mrs. Löfberg, jag har så himla svårt att komma in böcker så jag tror jag börjar i mitten istället." Vad göra mer än att skratta? Härligt med elever!

Läsning 2:

Lördagmorgon, Saga 10 år har just läst ut del två i Narnia-serien:

"Åh, vilken tur jag har som kan läsa!"

Det är exakt sådant en bokmalsmamma vill höra!

Jag och barnen klev in i Akademibokhandeln på jakt efter presentböcker till barnkalas. Precis vi kliver in står en pappa med sin dotter och de diskuterar ett köp av Cirkeln. Jag kunde, förstås, inte låta bli att kommentera deras eventuella köp. Jag sa att det är en riktigt bra bok och så frågade jag hur gammal hon var. Hon var tolv. Då är Cirkeln en strålande bok sa jag, många av mina elever i sjuan har läst och läser den och tycker mycket om den. Pappan var övertalad och nöjd över tipset. De gick till kassan och sedan kom pappan tillbaka och tackade mig och tipsade om bokhandelns läsborgarmärke. Mycket trevligt tyckte jag det hela var, det gjorde inte min 10-åriga dotter som väste åt mig i mungipan att man inte kan prata med folk man inte känner.   

Niorna på jobbet läser Strindberg just nu. Jag blev så himla inspirerad att läsa lite noveller av Strindberg på grund av det och över att det är Strindbergår i år, 100 år sedan han dog. Jag hittade på en av våra nätbokhandlar Ett halvt ark papper och andra noveller från, för mig helt okända, förlaget BAKHÅLL. Boken är så vacker, jag blir alldeles varm när jag strycker med handen över den. Den är inte så där blank och glassig som allt för många böcker är idag, utan den är sträv med tygband på ryggen och en bild på en tillbakalutad Strindberg på framsidan. Den lilla novellsamlingen innehåller nio noveller av olika längd. Först är titelnovellen, och kanske den mest kända av Strindbergs noveller, Ett halvt ark papper som handlar om en ung änkling som genom att läsa igenom telefonlistan han finner bredvid telefonen i hallen genomlever de två sista åren i sitt liv, från förlovning till hustruns död. Därpå följer Fotografi och filosofi som det bara skriker Strindberg om. Den handlar om två kollegor som driver en studio tillsammans och en av delägarna är överviktig och grinig och ska spendera sommaren i skärgården. Han är mycket negativ till boendet kollegan hyrt åt honom, det är jobbigt att ta sig till stugan och han pustar och frustar när han klättrar över gärdesgårdar för att ta sig fram och halkar på stenar. När sommaren är slut är han dock en annan människa, både rent fysiskt och till sinnet. Nummer fem i samlingen är I vindskontoret som är en berättelse om en nyskild man som upplever livet med familjen genom att se på sakerna som är kvar på vinden efter separationen, det känns som Strindberg visste en hel del om det efter tre skilsmässor.

Jag är ingen stor Strindbergfantast men han har något som tilltalar mig i vissa av sina verk. Och man kan inte låta bli att gilla en kille som sagt: "Min eld är den största i Sverige". Det är så vackert att jag blir alldeles varm. Under mina år i Stockholm läste jag det citatet dagligen under mina promender till Tegnérlunden via Drottninggatan med min hund Hilding. Det är således en del av mig. Dessutom finns en enorm staty av Strindberg, gjord av Carl Eldh, i Tegnérlunden som jag alltid begrundade och beundrade under promenaderna. Sedan passerade jag alltid Strindbergs sista bostad Blå tornet på dessa promenader. Jag kanske trots allt är en Strindbergfantast...

Strindberg i Tegnérlunden som jag så ofta såg den.

Jag blev väckt halvåtta av min kära dotter. Hon informerade mig om att det var Vasaloppet, jag glömde det helt när jag gick och la mig igårkväll. Upp fort som tusan, ned i köket och göra te och tillbaka upp till TV:n. För mig är det mest intressanta med Vasaloppet tiden innan starten och starten. Det är också roligt att se intervjuerna med eftersläntarna men själva tävlingsmomentet är inget vidare. På bordet i TV-rummet hade jag dock Jonas Karlssons novell Spår i snön låg och morgonen kändes plötsligt lite extra härlig. Jag har således druckit (och dricker) en massa te, sett starten på Vasaloppet och fått mig en novell till livs och allt detta före klockan nio. En söndag kan vara sämre! Dessutom var det en novell att rekommendera, som bonus. Alltså, novellen heter Spår i snön är skriven av skådespelaren och författaren Jonas Karlsson och utgiven av NOVELLIX.