Genom ett byte i Pocket & Prassel fick jag Strindbergs stjärna av författaren Jan Wallentin för snart ett år sedan. Nu har jag äntligen haft tid att läsa den, eller rättare sagt den dök upp i bokhögen när storasyster ville låna en bok. Hon läste den och sa att hon inte ville säga något om den innan jag läst den själv. Nu har jag gjort det och jag måste säga att jag är lite besviken. Jag hade större förväntningar på denna bok. För mig är boken är lång skröna, precis som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den stora skillnaden är dock att Strindbergs stjärna är en seriös bok medan Hundraåringen... är en rolig och lättsam bok som jag gärna rekommenderar till andra och även kan tänka mig att läsa om, så är inte fallet med Strindbergs stjärna. Boken tar sin början när en fridykare tar sig in i en gammal koppargruva utanför Falun och hittar ett lik. Han finner även ett par udda symboler som han tar med sig. Det är upptakten till en historia som tar läsaren runt hela Europa (och lite till). In i handlingen dras den pillerknaprande Don Titelman och hans advokat Eva Strand. Det är de som är bokens två huvudpersoner. Ett udda par som arbetar jämsides för att lösa en tusenårig gåta, men de gör egna parallellhandlingar också vilket gör att de hamnar i klistret mer än en gång. Allt kretsar kring ett egyptiskt kors och en stjärna som upptäcktresande Sven Hedin en gång funnit i den Egyptiska öknen och som hamnat i händerna på författaren August Strindberg i Paris, genom att Hedin och Strindberg var vänner. Strindberg i sin tur skickar vidare de två föremålen till sin brorson Nils Strindberg som är forskare i Stockholm, han gör en en otroligt upptäckt. Upptäckten leder till Andrés ballongfärd till Nordpolen och alla vet ju hur den färden slutade. Det är här den stora likheten med Hundraåringen... är. Att vanliga människors öden vävs samman med storheter. I Strindbergs stjärna med svenska storheter, i Hundraåringen... med både svenska och utländska storheter. Titelman och Strand far runt i Belgien och Tyskland för att spåra historien och få rätsida på varför så många olika intressenter vill lägga händerna på korset och stjärnan.

Som sagt är jag inte imponerad. Läs Strindbergs stjärna om du vill ha en skröna, vill du ha en underhållande skröna så satsa istället på Hundraåringen som klev ut genom fönsteret och försvann. Tilläggas ska att storasyster i lördags var här och lånade Hundraåringen som klev ut genom fönsteret och försvann och redan efter en fjärde del är hon nöjd med läsningen. Även hennes man har efter att ha läst början på boken bett att få låna den efter att storasyster läst ut den.