Pojkarna  av Jessica Schiefauer är en ungdomsbok med ett språk som får mig att rysa av hänförelse. Det börjar redan på sidan 19:

"Min kropp satt på mig som något främmande, en gummidräkt som klibbade och kliade, men hur jag än rev och skrapade med naglarna satt den där den satt. Om nätterna kunde jag drömma att min kropp föll av mig."

Och som i en dröm faller en dag 14-årskroppen av Kim och hennes två kompisar Bella och Momo. De går ifrån att vara hånade flickor till att bli hårda killar med attityd om natten. De lever ett dubbelliv, som halvmobbade tjejer på dagarna och som hårda killar om natten. De är trötta, på gränsen till vansinne.

Jag vill inte skriva så mycket mer än så om denna otroligt faschinerande bok. Den förför mig med sitt språk och förvånar mig med sin handling som gör att man bara vill fortsätta att läsa och läsa och läsa. Vilken idé att skriva om. Jag tänker på Orlando av Virginia Woolf när jag läser denna bok.

Stort tack till Tove Kullenberg på Bonniers för recensionsexemplaret av boken. Den kommer definitivt att komma till användning bland mina elever.