Chimamanda Ngozi Adichie imponerar stort med sin debutroman Lila Hibiskus. Jag läste hennes En halv gul sol för något år sedan och sveptes med av hennes vackra medtagande språk. Lila Hibiskus gör mig inte heller besviken. Adichie skriver målande och inträngande, man sitter i den varma trånga lägenheten på universitetsområdet i staden Nsukka i Nigeria, man skumpar fram på dålig vägar tillsammans med huvudpersonen Kambili och hennes familj medan pappa mässar böner för att bilfärden ska gå bra. Lila Hibiskus handlar om Kambili som är i mitten av tonåren och hennes bror Jaja. Kambili, Jaja och deras mor blir notoriskt misshandlade av den dominante fadern. Fadern som utåt sett är en generös bidragsgivare till kyrkan och mer än gärna ställer upp och hjälper sina många anställda och deras familjer. Han är affärsman som driver många fabriker och en dagstidning. Han vågar stå upp emot regimen och skriva vad han tycker i sin tidning och är en förebild för många. Men hemma är han en tyrann. Mer en än gång hamnar familjemedlemmarna på sjukhus, ett sjukhus som hör till kyran som fadern donerar stora summor pengar till. Detta gör att misshandeln aldrig kommer ut, inte förrän barnens faster Ifeoma griper in. Hon är den som vågar stå upp emot den dominante fadern. Misshandeln har lett till att både Kambili och Jaja är tysta barn som knappt svarar på tilltal. Kambili stammar dessutom svårt från tid till tid vilket gör att hon inte får fram de ord hon vill, även när hon vill säga något. Besöken hos fastern är de andningshål de två syskonen får, även om fadern har sitt vakande öga över barnen då också. Den lila Hibiskusen syboliserar barnens frihet.

Denna bok är den första till bokcirkeln jag har gått med i. Jag är mycket glad över att mina cirkelkamrater valde denna bok och jag ser fram emot när jag ska gå på träffen och få diskutera denna fantastiska bok! Som en bonus var det idag i DN:s Boklördag en lång intervju med just Chimamanda Ngozi Adichie, vilken lyx.