I torsdags var jag på veckans andra författarföreläsning, denna gång var det Theodor Kallifatides som höll sitt föredrag i Fröslunda. Han talade om sin barndom och uppväxt i Grekland, om sin pappa som blev fängslad av nazisterna under andra världskriget och som när han blev befriad vid krigsslutet nästan omedelbart blev jagad av facisterna istället. Han berättade om sin flytt till Sverige och hur det var att komma hit på 1960-talet. En fantastisk man som berättar med inlevelse och med glimten i ögat hela tiden trots de sorgliga och allvarliga saker han pratar om. Jag har varit och lyssnat på honom förrut och nu, liksom då, kan jag bara njuta och tycka att det är en ynnest att få lyssna på en så vis man. En man som har ett fantastiskt språk både när han skriver och när han talar.