Hm, vad ska jag säga om denna bok? Den är en filosofisk roman, eller kanske mer en roman med mycket filosofiska inslag är nog mer passande.

Spaltmeter har skrivit om Muriel Barberys roman Igelkoottens elegans. Den handlar om portvakten Renée Michel som bor och arbetar i en mycket fin fastighet i Paris. Utåt spelar hon den roll som folk förväntar sig, hon är en tvär och grinig dam som låtsas att hon tittar på TV hela dagarna i sitt lilla portvaktsrum, att hon äter en viss sorts mat (den som någon från hennes bakgrund förväntas äta) och liknande saker. Men egentligen är hon en mycket intelektuell dam som läst den stora litterturen, älskar japansk film och inte alls äter den maten hon förväntas. Hennes stora favorit i litteraturen är Leo Tolstoy och hans roman Anna Karenina, hon har till och med döpt sin katt efter den stora författaren. Ingen anar Renées "dubbelliv", ingen innan den japanska mannen Kakuro Ozu flyttar in i fastigheten. Första gången de blir presenterade för varandra ser han igenom Renées tvära portvaktsfigur och inser hennes stora intresse för litteraturen. Detta leder till en varm vänskap. När Kakuro flyttar in i huset kommer Renée också i kontakt med tolvåriga Paloma som är otroligt intelligent men spelar lite halvdum för att hennes storasyster inte ska märka hur smart hon är. Paloma bor med sina föräldrar och sin storasyster i fastigheten men Paloma har aldrig haft någon direkt kontakt med Renée förrän just när Kakuro flyttar in. Paloma för en sorts dagbok och det är genom den man får lära känna henne innnan hon tar plats i Renées liv. Det är egensinniga anteckningar och funderingar som jag ibland tycker tenderar att bli långtråkiga.

Vad jag då egentiligen tycker? Första halvan är segare än seg. Den är grå och trist medan andra halvan av boken är riktigt bra, då blir det som färg. Jag är glad att jag läst denna otroligt omskrivna bok, som dessutom har blivit film vilken jag nog borde se, men det är ingen bok jag rekommenderar med varm hand. Läs om ni vill, den finns här om någon vill ha den.