I måndags var jag med min son på friidrottsträning. Dessa träningar gör att jag får en timme att läsa. Han ropar på mig ibland och då tittar jag pliktskyldigt upp och vinkar glatt, det räcker för honom. Annars läser jag. Så ock i måndags. På kvällen var vi sedan på Eskilstunas basketarena för att fotografera dottern tillsammans med sitt lag. Hennes tränare påpekar då att han försökt vinka till mig på ovannämnda friidrottsträning men att detta var omöjligt för att jag satt med näsan i en bok. Jag skrattade lite och drog sedan upp samma bok ur fickan och visade att jag alltid har en bok med mig, nästan, och ämnade läsa medan fotograferingen skedde. Det gjorde jag också vilket ledde till att min dotter efteråt sa: "Alla mammor stod och tittade när deras barn blev fotograferade, men inte du." Hoppsan, där åkte jag dit! Jag försökte då förklara, inte utan dåligt samvete, att jag trodde att hon ville vara själv och fotografera sig utan att jag stod där och hängde. Hon tyckte att det var ganska okej då.

Summan av kardemumman är alltså att jag på samma dag inte hälsat på folk som försökt, samt att jag inte var närvarande när dottern fotograferades för att jag hellre läste. Det är inte lätt att vara fast i litteraturens värld!