Ännu en deckare blev det när inte Sågverksungen var något att läsa. Det blev återigen en deckare av islänningen Arnarldur Indriðason med hans deckarhjälte Erlendur och hans kollegor. Denna bok ligger i tiden före den jag läste senast, Frostnätter, och heter Vinterstaden. Även denna bok bjuder på en resa genom Reykavík. Man får träffa dess befolkning, karga klimat och vemod. Jag måste säga att jag tycker att Arnarldur Indriðason är en fantastisk personbeskrivare. Han sätter fingret exakt på hur en människa beter sig, ser ut och för sig, det gör det extra trevligt att läsa.

Vinterstaden börjar med att liket av ett barn hittas mellan några höghus i en av Reykavíks förorter. Pojken visar sig vara 10-åriga Elías som har isländsk pappa och thailändsk mamma. Polisen börjar med att utreda om det kan varit ett rasistiskt motiv bakom mordet och spinner länge på det. Man följer även upp andra spår som leder mot knark, pedofilism och syskonbråk. En ganska stark historia om hur det är att leva med invandrarbakgrund på Island. Jag tycker att boken får ett lite för adrupt slut, annars är det som vanligt en bra deckare som Indriðason levererar. Och när jag nu läst denna kan jag bara konstatera, lite besviket, att jag just läst alla Indriðasons böcker som finns på svenska. Nu är det alltså bara att vänta på uppföljaren till Frostnätter och det kan ju ta ett tag.