Efter Kvinna i grönt fick jag ett behov att läsa mer av författaren Arnaldur Indriðason. Sagt och gjort hängde jag på bibliotekets lås i onsdags och fick tag i hans fjärde deckare på svenska, åh så trist den var om jag jämför med Kvinna i grönt. Mannen i sjön heter boken jag läst nu, egentligen vill jag läsa författarens böcker i kronoligisk ordning, men man får ju inte alltid som man vill, och den är som sagt nummer fyra på svenska. Boken återknyter till Östtyskland under början av 1950-talet då yttrandefriheten och STASI härskade landet. Det är ett antal isländska unga studenter som är i den östtyska staden Leipzig och studerar på stipendium från kommunistpartiet. Historiens vingslag gör sig tydligt påminda, förtrycket, hemliga motståndsrörelser och ungdomar som får influenser från väst och inte vill något annat än att störta kommunismen. En vacker romans som slås sönder och samman när STASI för bort kvinnan i förhållandet och den unga isländska mannen ägnar hela sitt liv att försöka finna sanningen om vad som egentiligen hände. Kriminalaren Erlendur arbetar metodiskt och mot strömmen för att finna sanningen bakom det skelett som hittas i en sjö utanför Reykavik och som han snart finner har en koppling till öststaterna på något vis. Mannen i sjön är en läsvärd bok men efter Kvinna i grönt är den ingenting. Jag har ställt mig på kö på biblioteket för boken som är nummer tre i Arnaldur Indriðason serie om Erlendur Sveinson och hans medarbetare, Änglarösten, och jag hoppas att den leverarar mer (likt Kvinna i grönt) än vad Mannen i sjön gör. Alla Indriðasons böcker går tillbaka i tiden författaren gör det på ett bra sätt. I alla gamla historier, hittills, finns det en vacker kärlekshistoria som gått i kras på ett eller annat sätt. Sällan frivilligt av de inblandade. Det är vackert beskrivna romanser och det tilltalar mig.