Nu är den slut! De galnas hus av Karin Fossum. Den var, som jag skrev igår, seg men hade ändå något (mer än det fantastiska citatet i början). Men jag tycker att Fossum lätt hade kunnat gjort den närmare hundra sidor kortare. Komprimerat det hela för det är egentligen inget fel på handlingen i boken.

Huvudpersonen i boken är Hajna som när hon är tjugofyra år skrivs in på mentalsjukhuset Varden. Hon tas till isoleringen till att börja med, men efter en månad där kommer hon ut på den öppna avdelningen. Hajna kommer till Varden för att hon är självmordsbenägen och har kvällen hon tas in hoppat in genom ett skyltfönster och är således sydd med 160 stygn, de flesta i ansiktet. Hajna som person är otroligt intressant; en klarsynt människa som vill veta vad alla gör på Varden, personal som patienter. Hon ser igenom folk, är en vänlig själ och hon röker värre än en borstbindare och livnär sig på kaffe. Det är nämnligen Hajnas sätt att ta sitt liv, hon äter inte. Detta kommer dock personalen på och sätter henne på tvångsdiet och vägning varje vecka.

Runt Hajna finns en hel hop udda människor som Hajna har märkliga smeknamn på t.ex Stormcentret (p.g.a. kvinnans häftiga humör), Stetson (p.g.a. cowboyhatten), Formel (p.g.a. mannens mani på att lösa svåra tal), o.s.v Det är både på medpatienter och personal hon har dessa smeknamn. 

Enda anledningen att jag fortsatte läsa var ju för citatet: "Drack whiskey på fastande hjärta..." och när jag läst två tredjedelar av boken var det för att se vad som hände med Hajna; svalt hon ihjäl? Blev hon kvar på Varden? Flyttade hon hem? Frågorna var många och jag fick svar, men de avslöjar jag inte här ifall att någon annan vill läsa De galnas hus.