Mitt i smällkalla vintern släppte så Obama sitt järngrepp om mig och jag har kunnat läsa en bok som verkligen utspelar sig en helt annan årstid. Det är Mons Kallentofts Höstoffer jag talar om. Jag har väntat länge på att den ska finnas inne på biblioteket och så var den det en dag när jag var där. Jag har läst Kallentofts tidigare deckare; Midvinterblod och Sommarmorden. Både de böckerna och Höstoffer har polisen Malin Fors och hennes kollegor som fallösare. I Höstoffer hittas advokaten Jerry Petersson död i vallgraven till sitt, nyligen förvärvade, slott. Polisens blickar riktas genast mot slottets tidigare ägare, familjen Fågelsjö. Det visar sig att familjen blivit tvugna att sälja slottet då de kommit i ekonomisk knipa och att det absolut inte var något de ville. Ingen i familjen Fågelsjö är särskilt glada över att de fått polisen på halsen och de är mycket tydliga med att visa det, var och en på sitt sätt.

Kallentoft har ett fantastiskt språk med djup och poesi. Det gör mig lycklig! I Höstoffer, precis som i Midvinterblod och Sommardöden, låter han offren sväva genom boken och berätta sin sida av historien. De manar på Malin Fors och hon verkar kunna höra dem då och då. Det tycker jag är ett udda och bra grepp, det tilltalar mig.

Att Malin Fors har problem med spriten är det inte någon tvekan om, att hon gör som hon vill är inte heller någon tvekan, men hon är ändå en person man känner en viss sympati med. Kallentoft beskriver personerna avskalat och oromantiskt, de är precis som människor är och det gillar jag. Att Kallentoft har ett par trådar hänger lösa när Höstoffer slutar kan jag ha överseende med då jag tror att det kommer att komma ännu en bok i denna serie. Det borde ju komma en med mord som sker under våren...

Jag har fått en award av Boksnoken som har bloggen Boksnoken på adressen http://boksnoken.wordpress.com. Det var himla roligt och trevligt, tack!

 Hon skriver att: Jag skickar awarden vidare till följande bloggare (med risk för att de redan fått denna award), helt enkelt för att jag gillar deras bloggar, tittar in hos dem mer eller mindre regelbundet (även om jag är lite dålig på att kommentera ) och har fått en del boktips av dem.

Reglerna när man accepterat utmärkelsen är följande:                  

• Kopiera ”awarden” till din blogg.
• Länka till den som gav dig ”awarden”.
• Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.
• Välj 7 andra bloggare som du skickar ”awarden” vidare till och länka dem.
• Skriv en kommentar i deras bloggar så att utmärkelsen uppmärksammas.

Här är 7 fakta om mig själv:

1. Min stora hobby är att läsa, eller det är den enda egentligen.

2. Jag är beroende av te, det har varit Twinigs Earl Grey i över tjugo år, men har nu övergått till PG tips.

3. Jag vill ligga i sängen VARJE lördag och dricka te och läsa DN:s Boklördag.

4. Jag kan trimma Skotska terriers (en oanad talang   ).

5. Jag är gift med en ornitolog och är själv rädd för fåglar.

6. Jag lagar inte så gärna mat, men dricker gärna vin medan min man lagar mat.

7. Jag älskar att lösa korsord.

Jag skickar awarden vidare till följande bloggare, vet inte sju stycken (då jag inte är så bra på att läsa bloggar) så jag tar några jag vet och tycker om, hoppas att det är okej.

Batmamma

En pappa och hans två skatter

En bok om dagen

Med en dotter, snart åtta, som vill kunna hänga med i rasternas samtal på skolan så blev det Melodifestival här ikväll. Men till dotterns förtret sitter jag och läser och hummar till svar när hon säger något. Inte lätt att ha en mamma som är totalt ointeresserad av sådana här arrangemang...

Barack Obama har mig i ett järngrepp! Började läsa hans Min far hade en dröm för flera veckor sedan. Läser lite här och där, kan inte läsa så mycket åt gången av den då jag måste smälta det jag läser. Det är bara det att jag inte kan läsa något annat under tiden. Jag försöker, men det går inte. Normalt kan jag ha minst tre böcker på gång och läsa i lite här och där när andan faller på, men inte nu. Till exempel har jag länge suktat efter Mons Kallentofts Höstoffer i flera månader och fick en dag i förra veckan se att damen före mig i kön till återlämningsautomaten på biblioteket lämnade tillbaka den. Snabbt som attan haffade jag en bibliotikare som fick gå in i återlämningsrummet och hämta den till mig. Men Barack Obamas bok hindrar mig från att komma igång med Höstoffer eller någon annan bok. Lite lustigt är det att se att högen med böcker som jag vill läsa bara växer medan jag så sakteliga läser Min far hade en dröm, det har nog aldrig hänt förrut.

I måndags var jag med min son på friidrottsträning. Dessa träningar gör att jag får en timme att läsa. Han ropar på mig ibland och då tittar jag pliktskyldigt upp och vinkar glatt, det räcker för honom. Annars läser jag. Så ock i måndags. På kvällen var vi sedan på Eskilstunas basketarena för att fotografera dottern tillsammans med sitt lag. Hennes tränare påpekar då att han försökt vinka till mig på ovannämnda friidrottsträning men att detta var omöjligt för att jag satt med näsan i en bok. Jag skrattade lite och drog sedan upp samma bok ur fickan och visade att jag alltid har en bok med mig, nästan, och ämnade läsa medan fotograferingen skedde. Det gjorde jag också vilket ledde till att min dotter efteråt sa: "Alla mammor stod och tittade när deras barn blev fotograferade, men inte du." Hoppsan, där åkte jag dit! Jag försökte då förklara, inte utan dåligt samvete, att jag trodde att hon ville vara själv och fotografera sig utan att jag stod där och hängde. Hon tyckte att det var ganska okej då.

Summan av kardemumman är alltså att jag på samma dag inte hälsat på folk som försökt, samt att jag inte var närvarande när dottern fotograferades för att jag hellre läste. Det är inte lätt att vara fast i litteraturens värld!   

Har ganska länge önskat se filmen The reader med Kate Winslet i huvudrollen. Har inte hört något om filmen egentligen mer än att den är väl värd att se, att Winslet gör en fantastisk rollprestation. Igårkväll skulle så filmen ses. Redan i scen två var jag tvungen att pausa filmen och säga till min man att detta verkar ju vara precis som Högläsaren som jag läste för ett tag sedan. Och mycket riktigt så var ju The reader baserad på boken Högläsaren. Jag blev mycket förvånad att jag missat det. Måste säga att det var en mycket bra filmatisering av boken.

Ännu en deckare blev det när inte Sågverksungen var något att läsa. Det blev återigen en deckare av islänningen Arnarldur Indriðason med hans deckarhjälte Erlendur och hans kollegor. Denna bok ligger i tiden före den jag läste senast, Frostnätter, och heter Vinterstaden. Även denna bok bjuder på en resa genom Reykavík. Man får träffa dess befolkning, karga klimat och vemod. Jag måste säga att jag tycker att Arnarldur Indriðason är en fantastisk personbeskrivare. Han sätter fingret exakt på hur en människa beter sig, ser ut och för sig, det gör det extra trevligt att läsa.

Vinterstaden börjar med att liket av ett barn hittas mellan några höghus i en av Reykavíks förorter. Pojken visar sig vara 10-åriga Elías som har isländsk pappa och thailändsk mamma. Polisen börjar med att utreda om det kan varit ett rasistiskt motiv bakom mordet och spinner länge på det. Man följer även upp andra spår som leder mot knark, pedofilism och syskonbråk. En ganska stark historia om hur det är att leva med invandrarbakgrund på Island. Jag tycker att boken får ett lite för adrupt slut, annars är det som vanligt en bra deckare som Indriðason levererar. Och när jag nu läst denna kan jag bara konstatera, lite besviket, att jag just läst alla Indriðasons böcker som finns på svenska. Nu är det alltså bara att vänta på uppföljaren till Frostnätter och det kan ju ta ett tag.

Jag började läsa Vibeke Olsons Sågverksungen, läste cirka 150 sidor och gav sedan upp. Boken är skriven med ett naivt språk. Den är skriven i jag-form och jaget är Bricken som är elva år så självklart blir det et barnsligare språk än om det varit en vuxen som varit jaget. Det blir dock för mycket för mig så jag gav upp den. Tyvärr för ämnet var intressant. Den handlar om storstrejken i Sundsvallstrakten 1879. Sådana historiska romaner är intressanta tycker jag men då måste de vara skrivna på ett bra sätt. Tyvärr var inte Sågverksungen det och fick då bli ratad.

Jag har aldrig tidigare funderat på om en doft, lukt, stank kan förstöra en läsupplevelse. Nu har jag funderat rätt mycket på det och kommit fram till att jag tror det. Jag hittade Arnarldur Indriðasons senaste bok Frostnätter på bibliotekets snabblånehylla (se tidigare inlägg). Glad i hågen tog jag med den hem, satte mig för att börja läsa ett av mina senare fynd av favoritförfattare, slog upp boken och slogs av stanken. Hua!!! Det är endera en otvättad storrökare med ett ostädat hem eller ett lik som haft boken före mig. Den stinker illa som bara den. Detta har gjort att jag inte gått in för läsningen med samma glädje som jag brukar. Jag har försökt läsa boken med näsan så långt ifrån den som möjligt oc h försökt att röra vid den så lite som möjligt. Läsupplevelsen har alltså inte blivit den samma som den brukar. Allt detta kan ju knappast Arnarldur Indriðason rå för. Men jag förfördes inte lika mycket av Frostnätter som jag brukar göra av hans  böcker. Kanske beror det på stanken, kanske för att handlingen inte var lika bra, jag kan inte svara på vilket. Iallafall är det som vanligt den buttra, enstöriga polisen Erlendur som är huvudpersonen i Arnarldur Indriðasons bok. I Frostnätter har han i princip ingen hjälp av sina två kollegor, med de typiska isländska namnen Elinbórg och Sigurður, utan bedriver en egen utredning på sidan om sitt vanliga arbete. Detta är möjligt då han i övrigt inte har mycket att göra på jobbet. Det börjar med ett självmord i en stuga vid en sjö en bit utanför Reykavík. Det är en kvinna vid namn María som hänger från en takbjälke i sin egen stuga. Erlendur blir inblandad då det faller på hans lott att meddela de anhöriga om vad som hänt. Av någon anledning börjar han fråga runt i den dödas omgivning om hur hon var som person. De svaren han får leder honom vidare och han börjar ana ugglor i mossen. Spåren leder till medium, försök att döda någon för att sedan väcka dem direkt igen och till en stor förmögenhet. Boken är helt ok, hade säkerligen varit bättre utan stanken, den har ett högst oväntat slut som gjorde mig lite tankfull. Helt klart läsvärd om ni skippar att låna exemplaret på Eskilstuna Stadsbiblioteks snabblånehylla...

På stadsbiblioteket här i Eskilstuna finns en hylla med böcker som man får snabblåna (10 dagar). Den har stått på samma ställe i flera år men när jag var där härom dagen var den flyttad närmare entrén och döm om min förvåning (när jag väl hittade hyllan, vanemänniska som jag är såg jag den inte ens när jag klev in) när jag hittade Kerstin Ekmans Mordets praktik där. Jag knep den direkt, gick in till mina barn som var på barnavdelningen och satte mig att läsa. Jag blev fast direkt! Ekman har skrivit sin bok om en läkare, Pontus Revinge, som är den Hjalmar Söderberg frågar om råd om hur man lättast och osynligast tar livet av en människa med gift. Han gör efterfrågningen inför sin bok Doktor Glas. Revinge tar frågan på största allvar och skaffar till och med fram giftet och visar upp det för Söderberg som blir ytterst förvånad.

Mordets praktik är skriven i jag-form, precis som Doktor Glas. Skillnaden är att Glas för dagbok medan Revinge skriver på lösblad som han sedan stoppar i kuvert med olika rubriker. Revinge är en sorglig figur, han har blivit läkare bara för att mamman hittat en sponsor till just den utbildningen åt sin son. Sponsorn visar sig sedan vilja ha tillbaka pengarna så Revinge betalar av till denne under flera års tid så han lever själv ett fattigt liv. Han får arbete på en privatklinik och kommer så i kontakt med ägaren och dennes familj. Han fattar tycke för dottern i familjen som är många år yngre än honom. Han skriver mycket om henne och hur han uppfattar henne. Han gifter sig med en kvinna han inte älskar, av praktiska skäl och lever så år efter år.

Jag vill inte avslöja så mycket mer av handlingen men kan säga att boken är briljant skriven och tycker man om Doktor Glas är det nog extra roligt att läsa den. Doktor Glas hör ju till mina favoritböcker så jag njöt av denna historia och Kerstin Ekmans språk.

Detta inlägg skulle jag förstås ha gjort innan jag skrev om något annat i år, men nu blev det inte så. Håll till godo iallafall.

Detta är ett bokslut över antalet lästa böcker under 2009. Jag har ju min tidigare nämnda Läsdagbok där jag skriver in alla böcker jag läser. Resultatet för 2009 blev således:

37 stycken lästa böcker

23 deckare, både svenska och utländska

2 novellsamlingar, skönlitterära

11 romaner

1 biografi

Det känns som en ganska bra årslista.   

Jag har just avslutat Ulrika Kärnborgs Myrrha. Vilken kärlekshistoria! Liknar inget jag läst tidigare i den genren.

Hannah lämnar redan som barn sin familj för att tjäna i bättre familjer i det viktorianska England. Hannah har ett så kallat aristokratiskt utseende vilket tilltalar många män men hon håller på sig för hon vet att hon är ämnad för något bättre. Hon sliter hund i många olika familjer och har en plats i London när hon träffar Lord Arthur Munby och kärlek uppstår. Men det är en kärlek som är förbjuden då de kommer från helt skilda samhällsklasser, men det är också en kärlek som håller i sig trots allt. Kärleken har dock ett pris, de får smussla med den och aldrig visa sig tillsammans ute. Arthur har en viss kärlek, nästan en pervision, för att studera arbetarkvinnor i deras arbete. Se deras kroppar, de starka musklerna och seniga armarna. Hannah är den vackraste av dem alla tycker Arthur och han ber henne smörja in sig med aska för att bli smutsig, han tycker att hon är extra vacker då. När Hannah inte kan försörja sig i London och får lov att söka arbete på landsbygden vill Arthur att hon skriver brev till honom med beskrivande texter över sina arbetsuppgifter. Han vill veta allt om hennes arbete och hur hon utför sina sysslor. Arthur är den dominanta medan Hannah är den undfallande och den som lyder. Hon säger upp sig från arbeten för att han vill det och får leva på gatan på grund av det, han försörjer henne inte. Hon tar en ny plats och historien upprepar sig.

Kärleken mellan Hannah och Arthur är livslång, den går upp och ned, den sårar och förgör, den botar och värmer men den är framförallt djup.

En otroligt vacker historia! Min favoritkärlekssaga är den om Tristan och Isolde, denna kvalar in som den bästa sanna kärlekshistorian.

Datorn kapsejsade på annandag jul så mitt bokbloggande som var inplanerat till just den dagen gick i stöpet. Jag avslutade Camilla Läckebergs Sjöjungfrun sent den tjugotredje december och var borta över jul och skulle således skriva om ovan nämnda bok på annandagen, men så blev det då inte. Nu har vi fått låna en dator av en av Yonas barmhärtiga vänner så jag ska försöka mig på bloggandet idag istället och då får även Läckbergs Fyrvaktaren hänga med, jag har hunnit läsa ut den också.

Som alla Läckbergs deckare utspelar sig Sjöjungfrun i Fjällbacka på västkusten. Deckarhjälten är Patrik Hedström som är polis på stationen i Tanumshede, till vilken Fjällbacka tillhör, och hans allt för nyfikna äkta hälft Erika.  Det börjar med hotbrev och slutar med mord, så skulle man kunna sammanfatta boken med två ord. Men det är en historia som, liksom alla Läckbergs senaste, går tillbaka i tiden och det är där man finner mördaren. Boken kretsar runt fyra vänner runt fyrtio och deras familjer och deras relationer. Läckberg beskriver bra och bygger upp en hygglig historia. Denna bok har ett ytterst udda slut. Jag tyckte det blev lite mycket av tvillinggraviditets skriveri, Erika är gravid med tvillingar. Att Hedström själv inte mår så bra förstår man tidigt i boken, men det gör inte han själv och inte heller hans fru. Läs boken om du gillar svenska deckare. Helt klart ett underhållningsvärde!

Även Fyrvaktaren utspelar sig i Fjällbacka och tar vid precis där Sjöjungfrun slutade i tiden. Tvillingarna är födda, Erika är uttråkad och en gammal klasskamrat till henne dyker plötsligt upp i Fjällbacka igen efter tjugo år i Stockholm. Kvinnan, Annie, försvinner ut på en av de yttre öarna, Gråskär, som hon ärvt av sina föräldrar, och gömmer sig där tillsammans med sin femåriga son. Hon gömmer sig från maken som är knarkhandlare i Stockholm. Hennes ungdomskärlek Mats dyker upp hos henne en eftermiddag, men försvinner spårlöst under natten. Morgonen efter hittas han mördad i sin lägenhet inne i Fjällbacka. Historien om Mats till synes lugna liv börjar rullas upp när poliserna nystar i den.

I denna bok blandar Läckberg sägner om spöken tillsammans med kriminella motorcykelgäng och det går hem! Jag läste även denna med stort nöje och rekommenderar även denna till den som är förtjust i deckare.

Samtidigt som jag läst dessa två böcker har SVT sänt Läckbergs Stenhuggaren samt Olycksfågeln. Jag har läst även dessa två böcker och tycker att filmatiseringarna är helt okej. Kanske för att Niklas Hjulström, som spelar Patrik Hedström, är en favorit...

Jag är ju inte bara såld på böcker utan även på språk och då särskilt det svenska språket. Detta gör att jag prenumenerar på Språktidingen. Det är inte alltid jag hinner läsa den när den kommer utan jag bläddrar och tar en artikel här och där. Detta skedde kring klockan tolv igår natt. Min käre make hade gjort julskinka och skulle vänta en timme medan den svalnade ute på altanen för att sedan ställa in den i kylen. Jag lyckades övertala honom att spela alfapet, mitt favoritspel, under den timmen. När spelet var slut, jag fick stryk, så skulle jag lägga mig men fann då Språktidningen och bläddrade fram ett repotage om ingen mindre än Arnaldur Indriðasons, min nya favoritdeckarförfattare! Så med tröttheten svidande i ögonen läste jag artikeln om en författare som är lika mellankolisk som sin deckarhjälte, Erlendur. En mycket intressant artikel om en mycket bra författare som gör mig ännu mer sugen på att läsa de böcker av honom som finns översatta till svenska som jag ännu inte läst.

I dagens Boklördag i DN (min eviga följeslagare) hade de frågat en massa författare, mer eller midre kända, vilka böcker de skulle ge bort i julklapp samt vad de själva läser under julen. Jag tänkte att även jag kan ju bidra med det jag tycker här i min egen lilla boklåda.

Vilken är årets skönlitterära bok?

Sista resan av Carsten Jensen. Ett vackert storstilat porträtt av konstnären Carl Rasmussen. Att dessutom läsa en översatt bok som har ett så vackert språk gör mig lycklig.

Vilken är årets facklitterära bok?

Där måste jag säga, precis som många av de tillfrågade, De apatiska av Gellert Tamas. Jag har inte läst den än men står i kö på biblioteket för att få läsa. Det är en bok jag känner att alla borde läsa.

Vad läser du själv i jul?

Jag kommer definitivt läsa novellen Pälsen av Hjalmar Söderberg för femtioelfte gången, den passar extra bra till jul. Sedan kommer det att bli bland annat Myrra av Ulrika Kärnborg. Sedan måste jag erkänna att jag hoppas att jag får De fattiga Lodz av Steve Sam-Sandbergi julklapp för den vill jag väldigt gärna läsa.