Storasyster nummer två sa: Läs den här! Jag tog emot den och sedan blev den liggande. Min man kom en dag i höstas och sa: Jag vill ha något att läsa. Jag sa: Ta denna, storasyster säger att den är bra. Han tog den läste den och var nöjd, men jag har som inte kunnat ta den till mig. Nu har jag gjort det, det tog bara ett drygt halvår... Boken jag talar om är Kamelklubben av den amerikanska författaren David Baldacci. Jag har aldrig tidigare läst något av honom och jag är osäker på om jag kommer att göra det nu heller. Missförstå mig rätt, Kamelklubben har en bra handling men jag tycker att författaren kunnat kapa i dravlet så att den blivit en kortare mer spännande bok. För den är spännande men det tar så hiiimlaaa lång tid innan man kommer till det. Den räknas nog som en thriller och den är spännande och den är lite gastkramande, men som sagt det tar för lång tid.

Boken handlar om en faslig massa personer, det är Secret serviceagenten Alex Ford, det är Oliver Stone, en kuf som har ett tält stående utanför Vita huset där han bor periodvis och protesterar mot lite av varje, det är en hel bunt muslimer från flera olika länder som tillsammans med en amerikan planerar ett angrepp på U.S.A:s presidet Brennan, det är en butter chef för underrättelsetjänsten Gray Carter och en hel massa andra personer. Det är mycket folk att hålla reda på och det är mycket prat om olika sorts vapen och det känns som bla, bla för mig. Handlingen är dock bra. Men rekommenderar jag den till någon? Nej! Läs något som är riktigt bra istället, det gör dig mycket gladare!

För några år sedan började jag ge bort böcker som jag läst till folk. Det står mitt namn i dem och när jag köpte/fick dem. Sedan har jag skrivit i vem jag ger den till och sedan bett personen i fråga att låta den vandra vidare. Jag började med detta då bokhyllan började svämma över och jag dessutom ville dela med mig av mina läsupplevelser, jag ger bara bort de jag själv tyckt om. Idag kom så turen till Skynda, kom och se av Lotta Lundberg. Det är länge sedan jag läste den och jag har sparat den i bokhyllan för jag tyckte enormt mycket om den. Men idag var Magnus, en gammal kär vän, på besök. Både Magnus och jag är lite rädda för dvärgar och Skynda, kom och se handlar om just dvärgar, därför gav jag Magnus boken. Han började läsa den direkt och det ska bli mycket roligt att höra vad han tycker om den när han är klar. Det känns dessutom bra att få skicka vidare en mycket omtyckt bok till någon som säkert kommer att uppskatta den. Så mitt tips är att skicka vidare böcker till människor ni tror kommer gilla dem, det glädjer oftast den som får och det glädjer mig att andra vill läsa böcker jag tyckt om. Om inte annat är ett tips att faktiskt läsa Skynda, kom och se.

Jag gnällde lite häromdagen att jag inte hade något bra att läsa och det hörde min 8-åriga dotter, Saga. Detta ledde till att när jag kom hem från jobbet idag har min lilla Saga, hemma och har sportlov men är sjuk, skrivit och ritat en bok till mig så att jag skulle ha något bra att läsa. Boken var Sagan om tekoppen Elsa och tekannan Alice, illustrerad och skriven av Saga själv. Att boken handlar om en tekopp och en tekanna är ingen slump, Saga vet vad jag gillar. Jag sa till Saga att jag skulle lägga ut boken på min bokblogg och då blev hon extra glad. Självklart vill jag rekommendera en bra bok av en vacker Saga...

Karen Blixen var en fantastisk berättare och en faschinerade person. Nu har jag läst att det ska göras ännu en film om henne och hennes liv. Filmen Mitt Afrika från åttiotalet med Meryl Streep och Robert Redford i huvudrollerna är ju inte fy skam så jag undrar vad som kan toppa den. Den filmen är ju till stor del baserad på Karen Blixens bok Den afrikanska farmen, som är en underbar bok. Inte alltid alldeles sanningsenlig, vilket bekräftats av många inklusive Blixen själv. Så i väntan på den nya filmen tänker jag läsa om Den afrikanska farmen.

Mitt i smällkalla vintern släppte så Obama sitt järngrepp om mig och jag har kunnat läsa en bok som verkligen utspelar sig en helt annan årstid. Det är Mons Kallentofts Höstoffer jag talar om. Jag har väntat länge på att den ska finnas inne på biblioteket och så var den det en dag när jag var där. Jag har läst Kallentofts tidigare deckare; Midvinterblod och Sommarmorden. Både de böckerna och Höstoffer har polisen Malin Fors och hennes kollegor som fallösare. I Höstoffer hittas advokaten Jerry Petersson död i vallgraven till sitt, nyligen förvärvade, slott. Polisens blickar riktas genast mot slottets tidigare ägare, familjen Fågelsjö. Det visar sig att familjen blivit tvugna att sälja slottet då de kommit i ekonomisk knipa och att det absolut inte var något de ville. Ingen i familjen Fågelsjö är särskilt glada över att de fått polisen på halsen och de är mycket tydliga med att visa det, var och en på sitt sätt.

Kallentoft har ett fantastiskt språk med djup och poesi. Det gör mig lycklig! I Höstoffer, precis som i Midvinterblod och Sommardöden, låter han offren sväva genom boken och berätta sin sida av historien. De manar på Malin Fors och hon verkar kunna höra dem då och då. Det tycker jag är ett udda och bra grepp, det tilltalar mig.

Att Malin Fors har problem med spriten är det inte någon tvekan om, att hon gör som hon vill är inte heller någon tvekan, men hon är ändå en person man känner en viss sympati med. Kallentoft beskriver personerna avskalat och oromantiskt, de är precis som människor är och det gillar jag. Att Kallentoft har ett par trådar hänger lösa när Höstoffer slutar kan jag ha överseende med då jag tror att det kommer att komma ännu en bok i denna serie. Det borde ju komma en med mord som sker under våren...

Jag har fått en award av Boksnoken som har bloggen Boksnoken på adressen http://boksnoken.wordpress.com. Det var himla roligt och trevligt, tack!

 Hon skriver att: Jag skickar awarden vidare till följande bloggare (med risk för att de redan fått denna award), helt enkelt för att jag gillar deras bloggar, tittar in hos dem mer eller mindre regelbundet (även om jag är lite dålig på att kommentera ) och har fått en del boktips av dem.

Reglerna när man accepterat utmärkelsen är följande:                  

• Kopiera ”awarden” till din blogg.
• Länka till den som gav dig ”awarden”.
• Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.
• Välj 7 andra bloggare som du skickar ”awarden” vidare till och länka dem.
• Skriv en kommentar i deras bloggar så att utmärkelsen uppmärksammas.

Här är 7 fakta om mig själv:

1. Min stora hobby är att läsa, eller det är den enda egentligen.

2. Jag är beroende av te, det har varit Twinigs Earl Grey i över tjugo år, men har nu övergått till PG tips.

3. Jag vill ligga i sängen VARJE lördag och dricka te och läsa DN:s Boklördag.

4. Jag kan trimma Skotska terriers (en oanad talang   ).

5. Jag är gift med en ornitolog och är själv rädd för fåglar.

6. Jag lagar inte så gärna mat, men dricker gärna vin medan min man lagar mat.

7. Jag älskar att lösa korsord.

Jag skickar awarden vidare till följande bloggare, vet inte sju stycken (då jag inte är så bra på att läsa bloggar) så jag tar några jag vet och tycker om, hoppas att det är okej.

Batmamma

En pappa och hans två skatter

En bok om dagen

Med en dotter, snart åtta, som vill kunna hänga med i rasternas samtal på skolan så blev det Melodifestival här ikväll. Men till dotterns förtret sitter jag och läser och hummar till svar när hon säger något. Inte lätt att ha en mamma som är totalt ointeresserad av sådana här arrangemang...

Barack Obama har mig i ett järngrepp! Började läsa hans Min far hade en dröm för flera veckor sedan. Läser lite här och där, kan inte läsa så mycket åt gången av den då jag måste smälta det jag läser. Det är bara det att jag inte kan läsa något annat under tiden. Jag försöker, men det går inte. Normalt kan jag ha minst tre böcker på gång och läsa i lite här och där när andan faller på, men inte nu. Till exempel har jag länge suktat efter Mons Kallentofts Höstoffer i flera månader och fick en dag i förra veckan se att damen före mig i kön till återlämningsautomaten på biblioteket lämnade tillbaka den. Snabbt som attan haffade jag en bibliotikare som fick gå in i återlämningsrummet och hämta den till mig. Men Barack Obamas bok hindrar mig från att komma igång med Höstoffer eller någon annan bok. Lite lustigt är det att se att högen med böcker som jag vill läsa bara växer medan jag så sakteliga läser Min far hade en dröm, det har nog aldrig hänt förrut.

I måndags var jag med min son på friidrottsträning. Dessa träningar gör att jag får en timme att läsa. Han ropar på mig ibland och då tittar jag pliktskyldigt upp och vinkar glatt, det räcker för honom. Annars läser jag. Så ock i måndags. På kvällen var vi sedan på Eskilstunas basketarena för att fotografera dottern tillsammans med sitt lag. Hennes tränare påpekar då att han försökt vinka till mig på ovannämnda friidrottsträning men att detta var omöjligt för att jag satt med näsan i en bok. Jag skrattade lite och drog sedan upp samma bok ur fickan och visade att jag alltid har en bok med mig, nästan, och ämnade läsa medan fotograferingen skedde. Det gjorde jag också vilket ledde till att min dotter efteråt sa: "Alla mammor stod och tittade när deras barn blev fotograferade, men inte du." Hoppsan, där åkte jag dit! Jag försökte då förklara, inte utan dåligt samvete, att jag trodde att hon ville vara själv och fotografera sig utan att jag stod där och hängde. Hon tyckte att det var ganska okej då.

Summan av kardemumman är alltså att jag på samma dag inte hälsat på folk som försökt, samt att jag inte var närvarande när dottern fotograferades för att jag hellre läste. Det är inte lätt att vara fast i litteraturens värld!   

Har ganska länge önskat se filmen The reader med Kate Winslet i huvudrollen. Har inte hört något om filmen egentligen mer än att den är väl värd att se, att Winslet gör en fantastisk rollprestation. Igårkväll skulle så filmen ses. Redan i scen två var jag tvungen att pausa filmen och säga till min man att detta verkar ju vara precis som Högläsaren som jag läste för ett tag sedan. Och mycket riktigt så var ju The reader baserad på boken Högläsaren. Jag blev mycket förvånad att jag missat det. Måste säga att det var en mycket bra filmatisering av boken.

Ännu en deckare blev det när inte Sågverksungen var något att läsa. Det blev återigen en deckare av islänningen Arnarldur Indriðason med hans deckarhjälte Erlendur och hans kollegor. Denna bok ligger i tiden före den jag läste senast, Frostnätter, och heter Vinterstaden. Även denna bok bjuder på en resa genom Reykavík. Man får träffa dess befolkning, karga klimat och vemod. Jag måste säga att jag tycker att Arnarldur Indriðason är en fantastisk personbeskrivare. Han sätter fingret exakt på hur en människa beter sig, ser ut och för sig, det gör det extra trevligt att läsa.

Vinterstaden börjar med att liket av ett barn hittas mellan några höghus i en av Reykavíks förorter. Pojken visar sig vara 10-åriga Elías som har isländsk pappa och thailändsk mamma. Polisen börjar med att utreda om det kan varit ett rasistiskt motiv bakom mordet och spinner länge på det. Man följer även upp andra spår som leder mot knark, pedofilism och syskonbråk. En ganska stark historia om hur det är att leva med invandrarbakgrund på Island. Jag tycker att boken får ett lite för adrupt slut, annars är det som vanligt en bra deckare som Indriðason levererar. Och när jag nu läst denna kan jag bara konstatera, lite besviket, att jag just läst alla Indriðasons böcker som finns på svenska. Nu är det alltså bara att vänta på uppföljaren till Frostnätter och det kan ju ta ett tag.

Jag började läsa Vibeke Olsons Sågverksungen, läste cirka 150 sidor och gav sedan upp. Boken är skriven med ett naivt språk. Den är skriven i jag-form och jaget är Bricken som är elva år så självklart blir det et barnsligare språk än om det varit en vuxen som varit jaget. Det blir dock för mycket för mig så jag gav upp den. Tyvärr för ämnet var intressant. Den handlar om storstrejken i Sundsvallstrakten 1879. Sådana historiska romaner är intressanta tycker jag men då måste de vara skrivna på ett bra sätt. Tyvärr var inte Sågverksungen det och fick då bli ratad.

Jag har aldrig tidigare funderat på om en doft, lukt, stank kan förstöra en läsupplevelse. Nu har jag funderat rätt mycket på det och kommit fram till att jag tror det. Jag hittade Arnarldur Indriðasons senaste bok Frostnätter på bibliotekets snabblånehylla (se tidigare inlägg). Glad i hågen tog jag med den hem, satte mig för att börja läsa ett av mina senare fynd av favoritförfattare, slog upp boken och slogs av stanken. Hua!!! Det är endera en otvättad storrökare med ett ostädat hem eller ett lik som haft boken före mig. Den stinker illa som bara den. Detta har gjort att jag inte gått in för läsningen med samma glädje som jag brukar. Jag har försökt läsa boken med näsan så långt ifrån den som möjligt oc h försökt att röra vid den så lite som möjligt. Läsupplevelsen har alltså inte blivit den samma som den brukar. Allt detta kan ju knappast Arnarldur Indriðason rå för. Men jag förfördes inte lika mycket av Frostnätter som jag brukar göra av hans  böcker. Kanske beror det på stanken, kanske för att handlingen inte var lika bra, jag kan inte svara på vilket. Iallafall är det som vanligt den buttra, enstöriga polisen Erlendur som är huvudpersonen i Arnarldur Indriðasons bok. I Frostnätter har han i princip ingen hjälp av sina två kollegor, med de typiska isländska namnen Elinbórg och Sigurður, utan bedriver en egen utredning på sidan om sitt vanliga arbete. Detta är möjligt då han i övrigt inte har mycket att göra på jobbet. Det börjar med ett självmord i en stuga vid en sjö en bit utanför Reykavík. Det är en kvinna vid namn María som hänger från en takbjälke i sin egen stuga. Erlendur blir inblandad då det faller på hans lott att meddela de anhöriga om vad som hänt. Av någon anledning börjar han fråga runt i den dödas omgivning om hur hon var som person. De svaren han får leder honom vidare och han börjar ana ugglor i mossen. Spåren leder till medium, försök att döda någon för att sedan väcka dem direkt igen och till en stor förmögenhet. Boken är helt ok, hade säkerligen varit bättre utan stanken, den har ett högst oväntat slut som gjorde mig lite tankfull. Helt klart läsvärd om ni skippar att låna exemplaret på Eskilstuna Stadsbiblioteks snabblånehylla...

På stadsbiblioteket här i Eskilstuna finns en hylla med böcker som man får snabblåna (10 dagar). Den har stått på samma ställe i flera år men när jag var där härom dagen var den flyttad närmare entrén och döm om min förvåning (när jag väl hittade hyllan, vanemänniska som jag är såg jag den inte ens när jag klev in) när jag hittade Kerstin Ekmans Mordets praktik där. Jag knep den direkt, gick in till mina barn som var på barnavdelningen och satte mig att läsa. Jag blev fast direkt! Ekman har skrivit sin bok om en läkare, Pontus Revinge, som är den Hjalmar Söderberg frågar om råd om hur man lättast och osynligast tar livet av en människa med gift. Han gör efterfrågningen inför sin bok Doktor Glas. Revinge tar frågan på största allvar och skaffar till och med fram giftet och visar upp det för Söderberg som blir ytterst förvånad.

Mordets praktik är skriven i jag-form, precis som Doktor Glas. Skillnaden är att Glas för dagbok medan Revinge skriver på lösblad som han sedan stoppar i kuvert med olika rubriker. Revinge är en sorglig figur, han har blivit läkare bara för att mamman hittat en sponsor till just den utbildningen åt sin son. Sponsorn visar sig sedan vilja ha tillbaka pengarna så Revinge betalar av till denne under flera års tid så han lever själv ett fattigt liv. Han får arbete på en privatklinik och kommer så i kontakt med ägaren och dennes familj. Han fattar tycke för dottern i familjen som är många år yngre än honom. Han skriver mycket om henne och hur han uppfattar henne. Han gifter sig med en kvinna han inte älskar, av praktiska skäl och lever så år efter år.

Jag vill inte avslöja så mycket mer av handlingen men kan säga att boken är briljant skriven och tycker man om Doktor Glas är det nog extra roligt att läsa den. Doktor Glas hör ju till mina favoritböcker så jag njöt av denna historia och Kerstin Ekmans språk.

Detta inlägg skulle jag förstås ha gjort innan jag skrev om något annat i år, men nu blev det inte så. Håll till godo iallafall.

Detta är ett bokslut över antalet lästa böcker under 2009. Jag har ju min tidigare nämnda Läsdagbok där jag skriver in alla böcker jag läser. Resultatet för 2009 blev således:

37 stycken lästa böcker

23 deckare, både svenska och utländska

2 novellsamlingar, skönlitterära

11 romaner

1 biografi

Det känns som en ganska bra årslista.